En visa att sjunga, när man går till sjöss och segels

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

av Johan Runius

att sjunga, när man går till sjöss och segels.

 Allsvåldige Gud,
 vars löften och bud
 är världenes regel,
 vår trygghet och grud!
 Här hissar sin segel
 och vänder sin spegel
 Din seglande brud.
 Så styrk nu vår håg
 i tron att betänka,
 att oss ej skall dränka
 den svallande våg!
 Ack, känns vid Din ord,
 kom till oss ombord!
 Vår själ då ej fruktar.
 Du styrer och tuktar
 hav, himmel och jord.
 Är himla-monarken
 med Noak i arken,
 blir resan väl gjord.
 
 Men först med en hast
 oss skilj vid den last,
 vårt hjärta månd? kränka
 och ger ingen rast,
 som lätt kan oss dränka,
 vår farkost försänka
 och bräcka vår mast!
 Lät intet bli kvart
 av kontreband-varor,
 av syndige snaror,
 som hindra vår fart!
 Var nådig, var öm,
 vårt brott Du förglöm,
 och till samma färden
 som förriga världen
 Din barn ej fördöm,
 men fräls utav våde!
 Det länder Din nåde
 till evigt beröm.
 
 
 O Frälsare kär,
 vårt högsta begär,
 bland himmelska namnen
 Ditt ljuvligast är!
 Vi löpe ur hamnen
 och Dig uti famnen.
 O Jesu, bliv när!
 Stig med oss till skepps!
 Gör nu såsom fordom:
 med kraftigom ordom
 Du stormvädret näps!
 Vår styrman själv var;
 lät himlen bli klar;
 gör vädret ej sällsamt;
 lät folket bli hälsamt
 och resan bli snar;
 så skall Dig vår tunga
 med glädje lovsjunga,
 tills andan bortfar!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter