Ensamhet fast man är två

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Kristinehamn den 31 augusti 2001

I hemmet jag väntade i år på han som var min man
Jag gråtit mången tår, över tiden som försvann.
Visdom av detta har jag lärt, att inte ta allt för givet
Att vårda gemenskapen kärt, ger en krydda åt livet.

Jag har många gånger frågat, varför livet ska vara så svårt.
Allt som envist plågat, ensamhet som tär så hårt.
Vill man inte dela sin dag med den man håller kär.
Följer man en annan lag än den som livet lär.

Mot framtiden är jag på gång, mötte dig som lät känslorna gro.
Du fick mig att sjunga en sång om att åter på framtiden tro.
Hoppet om att lycka fanns var dock bara ett ödets lott.
En liten sommarromans som varade några veckor blott

Undrar vad som nu blev fel du kände inte mitt fall.
Trodde jag var en del men föll inte in i din mall.
Något blev fel för oss, vi gav inte allt man kan.
Att för gemenskapen slåss, då kärleken var sann.

Gav kanske upp alltför lätt för att gå till nya mål
Vet inte om det var rätt när det ger i hjärtat ett hål
Aldrig mer i denna värld ska jag tvingas till ensamhet
Av erfarenhet jag blivit lärd att det finns en valfrihet

Att vara ensam fast man är två, är inte det liv jag vill ha.
Då är det bättre att vända och gå, även om det inte känns bra.
Min vän ska du alltid förbli, i mitt hjärta finns det en plats för dig.
Trotts att det inte kunde bli vi, du tände en låga i mig.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter