Ensligheten

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

   I denna lugna skog jag nöjet får igen,
Som flydde för mitt bröst när jag bland Mänskor dväljdes,
Du ömma känsla du, som alla stunder kväljdes,
   Njut vila, smaka frid, min frihet varar än.

   Här ser jag ingen konst, naturen ensam rår
Med blomstrens söta lukt den friska ångan blandas,
Jag drager hälsans fläkt i varje pust jag andas
   Och känner hur dess kraft till märg och ådror går.

   Än vid en källas bredd där späda videt gror,
Än i ett skuggigt valv, som evig kyla gömmer,
Jag på en mossig bädd om glömda nöjen drömmer
   Och ödet själv till trots mig åter lycklig tror.

   Bland trädens täta flock jag ofta vilse far
Och stannar i en lund som ljuset undanskymmer
En helig fasa känns, min tanka från mig rymmer
   Hon över sol och jord sin djärva kosa tar.

   I denna enslighet jag dock ej ensam är ;
Jag sällskap kring mig ser, och väckes ur min dvala :
Då luftens fria barn om sina nöjen tala
   Och bryta ut i sång sin känsla och begär.

   Vad prasslar här i gren ? Vad är som örat bryr ?
En Ickorn som en pil i granens topp sig kastar :
Ett rådjur skymtar fram, men strax tillbakas hastar
   Det rubbar ej min ro, det undrar, räds och flyr.

   En ren och stilla fröjd mitt sinne fyller opp
Naturen fridsam är, hon frid i själen sprider
Av böjelsernas våld jag intet anfall lider,
   Jag ingen fruktan har, jag känner intet hopp.

   Jag har min plågo-svärm i staden lämnat kvar,
Där oron tränger sig från Slott, till lägsta murar,
Där arghet icke mer på oskuld hemligt lurar
   Men där hon i Triumf för allas ögon far.

   Min otacksamma vän jag även lämnat där,
Som fordrar ömhet jämt, men aldrig ömhet känner :
Den hala smicker-vän som hemlig avund bränner
   När han ett värdigt lov på tvungna läppar bär.

   Den enda strid jag ser, är mellan bladens fläkt
De yvas om varann, men utan fruktan bäva
Det enda sorl jag hör, då västan börjar sväva ;
   Och han sin envålds makt till trädens toppar sträckt.

   Ack ! sälla enslighet till dig är vägen lätt
Jag skall då snart i dig mitt ödes hårdhet glömma
Och mig i skogens skygd, i bergens grottor gömma
   För smickran och förakt, för nåd och oförrätt.

   Vad för en Gudahamn var det mitt öga såg !
Vem är som nalkas mig med harpa och med båga
Mig sluter i sin famn och med sin kyska låga
   Ingjuter kraft och liv uti min kalla håg ?

   Det Skalde-Guden är : han till min hydda går,
Hans rika, ljusa hår omkring hans axlar hänger,
Den eld som ur hans blick och högblå ögon tränger
   I tankan tänder ljus och över hjärtat rår.

   Han talar och min Själ blir tjust av denna röst :
Du skall min kärlek bli, men dig för hopen dölja,
Gack skynda till ditt lugn min ömhet skall dig följa.
   Han flyr, men lämnar kvar sin styrka i mitt bröst.

* * *

   Så klandra ej min smak, att jag från mänskor flyr,
Jag söker sinnets lugn där det kan lättast vinnas.
Det enda som mig än uti min stillhet bryr
   Är att jag mänskor minns och att mig mänskor minnas.




Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter