Epigram (Lenngren)
1.
»Man vänjes vid allt!» Det är en gammal regel...
Dock äger den sitt undantag:
Lise rädd för spöken är, fastän hon varje dag
Ett sådant ser uti sin spegel.
(1793)
2.
Vad gör det dig vad blomster biet suger,
Om blott dess skatt är söt och klar?
Vad gör det dig, när versen duger,
Var Grips den stulit har?
3.
Att vitt och brett och lärt med kritisk recension
En usel auktors verk i sanningsdagern ställa,
Det är att fälla
En tätting med kanon.
4.
Den väg, som fram till lyckan går,
Han är ju trång och hal och svår:
Hur har då Klas på några år
Så hastigt fram till lyckan lupit?
Vad ... lupit? Ni far vill, minsann!
Att löpa såg han ej gick an:
Han bara ideligen - krupit.
(1783)
5.
När elden nyss kom lös på söder mitt i natten
Hos brodern Rusius, man anmärkt har därvid,
Att han för första gången uti sin levnadstid
Skrek efter vatten.
6.
Salestus, prydd med band och stjärna,
har flackat hela världen kring.
Han tänker djupt och pratar gärna
men säger sällan någonting.
Han om musik plär starkt jugera
och därtill har han mycken fog;
ty - som jag tror och många flera -
har Gud gett honom .. öra nog.
(1780)
7.
I morgon av en händelse
kom jag att fru Dorilla se,
förrän med penselns hjälp hon fått sitt anlet färga,
dess hy, i går så skär och klar,
nu ålderdomens märken bar.
Jag kunde ej min undran bärga ...
"Min fru, jag detta ej förstår,"
jag i min häpnad henne sade,
"så vacker färg ... så ung i går! ...
hur kan det vara tretti år
sen i går aftons ni er lade?"