Ericsson och Monitor
Det var då Söderns slafbaron
Förrädiskt skar det band
Som slöt i brödra-union
De frias framtidsland.
Det ärorika stjärnbanér,
Som lyst likt löftets syn,
För tviflets ögon sjönk det ner,
En trasa snart i dyn.
En suck af stum förfäran lopp
Från hvarje gisslad slaf:
Du vackra dröm, du sista hopp.
Godnatt i blodig graf!
Men lystna örnar från sitt bo
De sågo striden an
Och hvässte glada näbb och klo
Hvar gång rebellen vann:
»Låt Södern bara sopa snällt
Unionens skepp från sjön,
Parti vi taga oförställdt
Och ej som nu i lönn!»
Med Hampton Roads till närmsta mål
Och redo till attack,
Kom hafsvidundret klädt i stål,
Kom Söderns Merrimac.
Som vargen i en värnlös hjord
Han for med mordisk håg
Bland träfregatterna från Nord
Att sopa rent på våg.
Själf osårbar från topp till tå
Han leker med sitt rof:
I sank han redan borrat två
Blott som ett första prof.
De andra väntar samma slut ...
Men hvad var det som samm,
Förborgadt halft i moln af krut,
Till trollets sida fram?
En tvättbro utmed vattnets rand,
Ett omhvälfdt kar därpå --
För tuber, riktade från land,
Det syntes närmast så.
Men se! Af en osynlig skruf
Vrids karet åt hvart håll,
Ett rörligt torn, en järn-vesuv
Med blixt och dunderboll.
Det vardt en tvekamp! Merrimac
Såg här sin öfverman.
Ett ömkligt vrak, som vatten drack,
Drog sig ur leken han.
Och jublet flög i ryktets spår,
En världsdel ropte: bra!
Ett högt hurra för Monitor,
För Ericsson hurra!
Men Bonaparte och gamle Pam
Sin ton de stämde ner,
Och segersällt till deras skam
Steg Nordens stjärnbanér.
När fredens och triumfens fest
Kom efter kampens brak,
Bland deras namn, som verkat bäst
För en odödlig sak,
Bland Sherman, Sheridan och Grant
Hans namn vardt nämndt också,
Som kom, en okänd emigrant,
Från Sverges fjärran vrå.
En lösen vardt John Ericsson
För kraft i ringhet närd,
Som längtan drifvit hemifrån
Att skapa själf sin värld.
Han var ett frö, som vinden tog
Och förde västerut:
I bördig jord sin rot det slog
Och växte stort till slut.
Men sörj ej, Sverge -- säg ej du:
Hvad han gaf bort var mitt!
Du känner dig i släkt ännu
Med allting stort och fritt.
Med honom gaf ock du din gärd
Att bryta slafvars band
Och mura ljusets jättehärd
På nya världens strand.
Med dig i kärlek fast förent,
Hur långt från dig han gått,
En annan sak han aldrig tjänt
Än mänsklighetens blott.
Aktivera autouppdatering av kommentar