Ett bidrag till kvinnornas historia.
Två löjtnanter drogo till Tyskland utåt
Och lämnade sina huldinnor i gråt.
Ja, gråten, I tärnor, som hören härpå!
De skulle i strid mot Napoleon gå.
De kommo till Ystad, och kärleken dref
Den ene att hämta sin kärestas bref.
Och samma en längtan den andre betvang;
Han snabbt som ett skvaller till postmästarn sprang.
De båda fått löften i afskedets stund
Att få sig en runa på fosterländsk grund.
Ej heller huldinnorna svikit dem här;
För båda en rosenröd dufpost det är.
Och brefven de öppna, utropande: Ack!
Med blickar, som smälta det rodnande lack.
»Hur söt! hur förtjusande är ej min mö!
Hon svär för mig ensamt att lefva och dö!»
Så jublar den ene med hjärtat i brand
Och fattar i glädjen kamraten i hand.
»Men hvilka koncepter den sötungen har!
Och se! hvilken handstil, bland fruntimmer rar!»
»För fan! hvad den liknar min flickas! – se här!
Ett körsbär det andra ej likare är.»
»I sanning! – det var ju rätt narraktigt det!
Men, himmel! hvad ser jag – min Emmas signet?»
»Hvad? Emma! det heter min flicka också!» –
Och rosende brefvet ur handen föll då.
Den andre tar upp det; men snart var det släppt.
»O, Herre min Gud! det är samma – koncept!»
Aktivera autouppdatering av kommentar