Ett gott råd är bättre än penningar

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Fet text

Hör, Lukas, jag ditt råd begär
uti en öm och viktig fråga!
Säg, bör jag mig i gifte våga?
Du vet, jag i Lisette är kär.
"Ja, gift dig, det min tanke är!"

Men om det till min ofärd länder?
Vem vet vad som med tiden händer;
jag harm och ånger föreser.
"Nåväl, så gift dig ej, jag ber!"

Jag rådvill är att rätt mig skicka ...
Lisette är dock en vacker flicka:
så kär jag aldrig varit än.
"Jaså, nå, gift dig då, min vän!"

Men om min älskeliga sköna
med tiden skulle mig bekröna ...
om någon sprätt ... förstår du nu?
"Bevars, lev ogift, kära du!"

Jag nästan samma tanke hyser ...
men ensam i min bädd jag fryser
uti den kalla vintertid.
"Nå, gift dig då, låt bli därvid!"

Än om Lisette sin plikt förgäter?
Om hon blir ond och svär och träter?
Jag bringas kan till överdåd.
"Ja, gift dig ej, det är mitt råd!"

Likväl, när rätt jag eftertänker:
om himlen vackra barn mig skänker ...
vad det är ljuvt att heta far!
"Ja visst, nå gift dig då, var snar!"

Men om Lisette så fruktsam bliver
att hon ett tjog av barn mig giver,
blir det ett ledsamt bryderi.
"Ja, du gör bäst att ogift bli!"

Dock jag, när åldern börjar trycka,
av mina barn - vad dyrbar lycka -
kan tröst och bistånd vänta mig.
"Jag råder, att du gifter dig!"

Men döden kan sin hårdhet öva
och snart min maka mig beröva ...
jag då av sorg och saknad dör.
"Nej, du dig aldrig gifta bör!"

Farväl, min granne! Jag bekänner
du råder ärligt dina vänner.
Det nu skall komma an på dig
att saken närmre överväga
I väntan på vad du kan säga
går jag åstad ... och gifter mig.

(1781)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter