Fångenskap

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Fången, fången ... jag vill slita mina bojor.
Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet.
Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn.
Brons fogar sig till brons och blir en människa,
och människan går med järn i sitt hjärta.
Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan
av blixtrarnas gud?
Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det -
fullmånen föder mig ett nytt.

(Februari 1919)