Företal (SAMLADE SKALDEFÖRSÖK)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Det kön, som eger vår dyrkan och. ofta icke utan skäl klagar
öfver vår orättvisa, detta älskvärda kön saknar i allmänhet
flera af de fördelar, hvilka genom naturen eller
samhällsordningen blifvit vår lott: makten, styrelsen och äfven denna
långvarigare namnkunnighet, som minnet fortsätter i
kommande åldrar.

       »Förlusten är icke stor!» skall tilläfventyrs en filosof säga,
som eftersinnar det vacklande och ombytliga i makten, det
bekymrande i styrelsen, de mödor och uppoffringar, med hvilka
ett odödligt namn förvärfvas. Utan att bestämma det verkliga
värdet af de omnämda fördelar, så anmärkom endast, hvad
som icke behöfver bevisas, att fruntimren icke från dem varit
uteslutna, ehuru undantagen äro få – allra minst böra de
vara det från den ryktbarhet, som, oberoende af
samfundsordningen, lyckan och händelserna, beredes genom snillets
egen förmåga, genom skrifter och mästerliga arbeten. Om
antalet af fruntimmer, hvilka såsom författare blifvit
namnkunniga, är ännu inskränktare än deras, hvilka i verldshistorien
blifvit det, så uppehållom oss icke vid orsakerna – sägom
endast att det verkligen sig så förhåller.

       Hedrad med det smickrande förtroende att skrifva ett
företal till fru Anna Maria Lenngrens skrifter, hvilka nu
samlade utgifvas, har jag blifvit ledd på dessa betraktelser,
efter de otvunget framställde sig, men icke för att genom
sällsyntheten af förträffliga skalder bland hennes kön öka
värdet af hennes förtjenst. Fru Lenngrens skaldestycken framte
drag, som vi med afund kunna tillskrifva hennes kön; men
om hennes skrifter, sammantagna, skall det omdöme fällas,
att af hvad kön författaren ock hade varit, blifva sjelfva
skrifterna mästerstycken, och hon värdig att ej allenast räknas
för den största skald bland svenska fruntimmer, utan äfven
en af Sveriges förträffligaste författare, berättigad att kallas
klassisk och att ställas, för att tala om de före henne
bortgångne, vid sidan af denne Gyllenborg, som så högt
värderade henne, och vid sidan af sina vänner och beundrare
Kellgren och Lehnberg.

       Jag har nämt klassiska författare – men hvad är en
klassisk författare? Namnet, hemtadt från romerska folkets
fördelning i klasser och från vanan att gifva den högsta bland
dem företrädesvis utan tillägg benämning af klass, betecknar,
i tillämpning till skribenter, de förträffligaste. Likasom namnet
har titeln af klassisk författare äfven sin egentliga upprinnelse
från de romerska. Härmed är likväl icke afgjordt hvad som
gifver rättighet att kallas klassisk författare. Det är bekant,
att de romerske auktorerne blifvit indelte i fyra åldrar och
att de, som tillhörde den s. k. gyldene åldern, förnämligast
bära namn af klassiska. Kanske har man varit nog sträng.
Litteraturens återställare i Europa, hvilka egentligen indelt
latinske auktorerne, ehuru icke utan stöd af romarnes eget
omdöme, voro lärde män, hos hvilka förnuftet skulle hafva ett
större värde än inbillningen och känslorna. Deremot har
Julius Scaliger, med mera snille än de fleste kommentatorer,
visat en benägenhet för de författare, hvilka man vanligen
räknar till silfveråldern. Det vissa är, att ett aftagande
inföll och att de s. k. koppar- och jernåldrarne icke funnit
försvarare. Samma aftagande har egt rum bland romarnes mönster,
grekerne, ehuru, så vidt mig är bekant, de sednare icke så
bestämdt blifvit indelte som de förre. Om nuvarande
nationers författare skall jag icke våga något omdöme. Den
anmärkning torde mig likväl tillåtas, att skilnaderne emellan
gyldene och silfveråldern i Rom, med sina orsaker, utveckling
och följder, igenfinnas i franska vitterheten.

       Mången skall finna hvad jag nu skrifvit främmande för
mitt ämne. Jag har likväl trott det nödigt för att visa hvad
med en klassisk författare bör förstås. Jag har härom förut
haft tillfälle att yttra mina tankar utan anspråk. Med samma
misstroende till min förmåga, torde likväl nu några reflexioner
tillåtas mig.

       Men af huru många frågor, af huru många tvister, af
huru många olika omdömen mötes man icke, då man talar
om förträfflighet i vittra ämnen! De bildande konsterne äro
häruti lyckligare och ögat en säkrare domare än man alltid
vill tillåta förståndet att vara. Intrycken och känslan ega
vid all konst ett stort vitsord till bifall eller förkastande; men
i de egentligen imiterande konsterna återkommer man lätt
från ett bifall, som blott tycket alstrat, och ehuru äfven här
smaken kan undergå skiften, behåller fullkomligheten likväl
sitt värde hos kännaren. Apollo de Belvedere, Venus de
Medicis, Hercule de Farnese och den kämpande Gladiatorn
behålla ett ostridigt företräde, likaså Raphael, Michel Ange,
Paul Veronese och Rubens. Icke så i skaldekonsten. Både
Homerus och Virgilius hafva blifvit angripne och haft sina
Zoiler – huru mycket mera Racine, Voltaire, Boileau! Om
man, för att tala om person, icke kunnat neka Demosthenes,
Cicero, Bossuet och Fenelon deras värde, har man icke velat
medgifva dem all den rättighet att tjena till mönster, som
jag tror vara en följd af fullkomligheten. Ingen tror sig
kunna blifva en fullkomnad artist utan att studera de
förutnämda mästerstycken. I skrift har man ofta trott sig
kunna förbigå de klassiska mönster, trott sig genom deras
efterföljande fjättrad, ropat på snille, natur och orginalitet.
Det gifves i alla vittra arbeten tvenne hufvudsakliga förtjenster:
uppfinningen och utförandet. Den förra, snillets och
inbillningens foster, bör vara fri, och de intryck, den gör, likaså.
Utförandet vidkännes reglor, icke ensamt skapade af vanan,
men grundade i förståndet, som häruti, likasom i allt menskligt,
efter att hafva blifvit förvanadt och hänryckt, älskar att hejda
sig, sansa sig och dömma. Det frågar: »Var uppfinningen
styrd eller tygelfri? Var uttrycket sant? Var ändamålet rätt
vunnet? Var känslan jemt underhållen? Kan man till det nöje,
som blotta dristigheten, egenheten och nyheten skapat, återgå
lika ofta och med samma hvilande, ostörda och varaktiga
beundran, som födes genom delarnes sammanstämning, genom
rätthet, sanning, genom en vid hvarje läsning förnyad
upptäckt af stilens skönheter och af det helas fullkomlighet?»
Fullkomlighet är nämd – den finnes onekligen i stilen, i
uppfinnigen, planen, sammansättningen och kan, oaktadt möjliga
inkast, föras nära till visshet. I anseende till slagen af
skaldekonst och vältalighet är den icke lika bevislig och är
underkastad tycke samt nationers och enskiltes olika lynnen.

       En rätt tänkare uppehåller sig icke mycket vid de olika
meningarna. Han igenkänner och värderar verkliga
mästerstycken, äfven med de fel, de kunna ega eller dem man vill
tillägga dem genom för långt drifna reglor och bindande
föreskrifter. Han vaktar sig isynnerhet att fördömma något
slag, vare sig för dess nyhet eller derföre att det strider mot
hans eget tycke; men han erkänner att reglor finnas och att
en sund smak gifves, det vill säga han erkänner förnuftets lagar,
Bredvid de författare, som följt reglor, hemtade från sjelfva
saken och dem sundt förnuft gillat, finnas dessa
originalsnillen, som, obekymrade om alla reglor, förkastande allt
tvång, skapa sig en ny och egen väg. Beundrom dessa snillen,
men utan att försvara deras fel och utan att förringa värdet
af en rätt och sann smak! Beklagom tillika alla dem, som,
utan att ega deras snille, söka härma dem och tro sig vara
snillen genom blotta förkastandet af smakens råd och genom
nyheten! Då man bildar sig efter författare af en sund och
erkänd smak, kan man likafullt bli föga intressant och äfven
matt. Då man bildar sig efter de s. k. originalförfattare, utan
att ega deras originalitet, löper man fara att blifva löjlig.

       Genom dessa spridda betraktelser har jag velat leda till
den slutföljd, att en fullkomlighet finnes, bestående i förening
af snille och smak. Snillet, icke nöjdt med att hafva
uppfunnit, underkastar sin uppfinning begreppet om det verkliga
sköna; och smaken, eller rättare sagdt förnuftet, leder
utförandet både till sammansättning och stil. Det är härigenom
man förtjenar namnet af klassisk författare; det är genom
afvikelse derifrån, genom affektation och öfverdrift, genom blotta
begäret att vara ny, som smaken förfaller. Mest förfaller
den, då man öfvergifver naturen, det enkla, det tydliga, det
bestämda i uttrycket, det rätta och sanna i tanken, då man,
för att synas egen, blir otydlig och, för att synas djup, blir
mörk. Allra mest och djupast skall smaken falla, om något
land skulle vidkännas den olycka, att se en filosofi uppstå,
som icke vore nog klar, nog fattlig, nog utredd; och om en
sådan filosofi skulle få inflytelse på vitterheten, hvad skulle
väl då följden blifva?

       Jag har någon gång hört sägas, att det som skrifves i
vittra ämnen, att det som kallas smak äro likgiltiga ting för
samhället, att man derom kan vara obekymrad, och jag har
hört dervid åberopas att så måste tillgå. Detta sistnämda
tror jag ock såsom en följd af sakernas vanliga lopp, men
icke såsom ett skäl att försumma allt motstånd. Om någon
sagt till de grekiske retorerne att de bortskämde Demosthenes
konst, om någon med Augustinus sagt åt Persius att han
icke borde vilja läsas, efter han icke kunde förstås, hade väl
sådant varit utan förtjenst? Försöket kunde hafva misslyckats,
men företaget hade varit ädelt. Och då fråga är om
samhället, må man medgifva, att ett land icke består genom
skalder eller egentliga vältalare, men deremot består det
genom rättheten och djupheten i dess lagar och författningar,
genom deras förstånd och vishet, som styra detsamma eller
utföra de allmänna värfven. En rätt filosofi, bestämda
begrepp, förmågan att göra allt tydligt och klart, äfven en enkel
och sund smak, blifva under detta hänseende verkliga behof
för samhället. Vid ungdomens undervisning och danande
borde detta aldrig glömmas. Alla rättänkande böra derföre
våga att, oaktadt ombytta tänkesätt, oaktadt allt klander och
smädelse, stå qvar att strida för det sanna och rätta,
öfvertygade, att om dess försvarsverk förståndet kan anfallas, äfven
nedslås, skall det likväl en dag åter uppresas.

       Jag ämnade att endast visa fru Lenngrens rättighet att
kallas klassisk författare, men har blifvit förd för långt och
till en vidlyftighet, som torde trötta läsaren. Sjelf har jag
härvid erfarit det nöje att återkallas till betraktelser och
frågor, hvilka så ofta utgjorde ämnet för samtalet i fru
Lenngrens umgänge, om hvilket umgänge hennes vänner kunde
med Gyllenborg säga:

        stunder af mitt lif, då ledsnad okänd var!

       Jag har, under det jag skrifvit, erinrat mig huru, då jag
och andre sökte bevisa, ifrade, och stundom kunde förbittras,
hon genom ett kort uttryck afgjorde frågan, utan att synas
vilja det, genom ett uttryck, som fälldes med hennes vanliga
modesti, ehuru det icke sällan åtföljdes af satirens udd. Delande
det öde med åtskilliga af hennes samtida stora författarne att
klandras, var hennes enda vapen mot klandret, hennes enda
hämd, ett fint skämt och ett småleende. Hennes ögon hade
då ett uttryck, som ingen kan glömma, som sett det. Men
vid minsta tecken af bifall nedslogos dessa ögon, och hon
tycktes liksom vilja säga: »Har jag sagt något, som förtjente
beröm?» Hennes hus kunde kallas en fristad för den goda
smaken. Hon försvarar den icke mera sjelf – men hennes
skrifter skola göra det.

       Jag har återkommit till fru Lenngren för att icke mer
lemna henne och hennes skrifter. Dessa äro icke endast
förträffliga genom stilen: de äro det äfven genom uppfinning
och orginalitet – men genom en orginalitet, som otvunget
flöt från snillet och lynnet, som aldrig var eftersökt, som
alltid rådfrågade och följde smak. Slaget är af henne ej blott
nyskapadt hos oss, men det torde äfven vara svårt att finna
mönster deruti på andra språk. De alltid rådande
egenskaper i hennes skrifter äro orginalitet, naturlighet, smak och
sanning i teckningen, hastighet, ledighet och enkelhet i
uttrycken, egentlighet i val af ord, en vexlande, men alltid
harmonisk vers. De förutsätta en kännedom af verlden och
menniskolynnet, som man stundom skulle vara frestad att
fråga huru hon med sitt tysta och stilla lefnadssätt kunnat
förvärfva, om man icke visste huru det vidtfattande snillet
gör erfarenhetens lärdomar hastiga och säkra. Sättet att
betrakta föremålen är henne eget och visar en "fin förmåga att
observera och den mest rörliga imagination. Hennes skrifter
äro mindre satirer än hastiga och djupa karakters- och
sededrag. Hon bestraffar lasten och dårskapen icke med en synlig
föresats, men genom skämtet och löjet; och hon blir lärorik
och ledande till dygd utan att predika den, blir det mera
genom åsyftningen än utförligheten. Den, som i vissa af
hennes taflor liknade hennes penna vid Hogarths pensel,
felade icke. Ton och versfall vexlas i alla hennes stycken
efter ämnet. Med allt detta lifliga och originala förenade
fru Lenngren en korrektion och en smak, som visa att dessa
sednare kunna stå tillsammans med det förra och som
rättvisa den rang, man gifvit henne bland svenska författare.
Man bör ock derföre anse samlingen af hennes skrifter såsom
ett stöd för smaken och ett efterdöme för alla dem, som vilja
skrifva vers[1] – – – – – – –

Att fälla omdöme öfver hvart och ett af fru Lenngrens
förträffliga stycken, att emellan dem bestämma företrädet, att
vilja förekomma läsaren, hör icke till ett företal: allra minst
bör det väntas af mig, som är mera älskare än kännare af
skaldekonsten. Fru Lenngrens arbeten tala för sig sjelfva
och hade helt visst icke behöft något förespråk. Men en
kort teckning af hennes förnämsta lefnadsomständigheter bör
här finna ett rum, emedan de blifva intressanta genom det
värde, hon egde såsom författare, och skola genom målningen
af hennes karakter förhöja detta värde – – – – – – –
– – – –
Nils von Rosenstein.



  1. Den korta redogörelsen för gången af fru Lenngrens författareverksamhet, äfvensom den föga vidlyftiga teckningen af hennes lefnadsomständigheter, har man vågat utbyta mot efterföljande vida utförligare uppsats.J. G. C.




SKALDEFÖRSÖK av Anna Maria Lenngren
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter