Första akten (François Coppée)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Öppen gård i ett citadell bland Balkanbergen. I fonden en monumental fästningsport. Å ömse sidor om denna sträcka sig vallarne. Till höger i förgrunden ett boningshus med en mindre port än den i fonden. Ofvanför murtinnarne varseblir man en bergskedja.

Innehåll

[redigera] FÖRSTA SCENEN.

LAZAR. OUROSCH. BENKO.

Då ridån går upp, visar Lazar, ung soldat, på bergskedjan för Benko, som är ett slags zigenare, bärande en albanesisk gitarr eller guzla öfver axeln. Ourosch, gammal krigare med gråa mustascher, sitter på en bänk.

     LAZAR (utsträcker handen åt vänster).

Ja, sångare, din blick kan famna här vårt land.
I norr, där guldbrun färg begränsar himlens rand,
Du ser Bulgariens fält, som vagga mogna skördar.
Allt där är kristet land, som endast korset vördar.
Det sägs, då dagen ej af minsta moln är skymd,
Man sett en strålig punkt längst bort ur fjärran rymd --
Det Viddin är, vår stad. I soln dess dômer glimma.
Bland dessa bruna fält går Donaus blanka strimma.
I tvenne hälfter så han delar denna trakt,
Liksom en sabels stål, på lejonhuden lagdt.

     BENKO (pekande åt höger).

Men där i söder då?

     LAZAR.

     Osmanen sitt det kallar.
Hans makt se’n tio år dock bryts mot dessa vallar,
Mot Balkans stela fjäll och våra tappra svärd.
     (Han pekar åt höger och åt vänster.)
Det där är halfmånens, -- det här är korsets värld.

     BENKO (betraktar bergstopparne).

Ja, Balkan skräckfull är, med stupa invid stupa.
Ett haf som tornats upp af stormen från det djupa,
Men hvarje böljevägg i blinken bytts i sten.

     LAZAR.

Åh, turken skulle nog gått öfver längese’n,
Om ej i tio år en hjälte vaktat fjället
Och med okufligt mod försvarat citadellet.
Det varit slut med oss, om ej till skydd vi haft
Den store Mikael, hans klokhet och hans kraft.

     BENKO.

Jag, stackars vandringsman, som tänker hjälten gästa,
I toner ville jag hans bragders minne fästa.
Förtälj! Jag rimmar hop uti en visas takt
Och sjunger se’n engång till guzlan hvad du sagt.

     LAZAR.

Gör det min vän, och vi dig skola tacka alla...
För turkens vapen nyss Byzantium setts falla,
Halfmånen härskande på horisonten steg,
Hunyadi var ej mer och död var Skanderbeg.

Liksom vid gisselslag, förskrämda slafvar like,
Den kristna Österns folk och Ungerns kungarike,
Montenegrin och grek och serber, magyar
Sträckt lydigt fram sin hals för turkens skimitar.
Hans hand låg tungt på allt. Man kunde tyst blott blöda.
Hvar pascha fick ett land att plundra och föröda.
Från Theiss och Donau till Svarta hafvets strand,
Bojaren vid sitt slott och vid sin tröskelrand
Hans ringaste vasall där satt på påle spetsad
Att ruttna småningom, af korpars moln omkretsad.
De kristna furstarne betalte ödmjukt skatt.
Hvar turkisk ryttare, som hög på gångarn satt,
Bredvid sin sadelknapp en påse öron burit,
Hårresande trofé, som han från offren skurit.
Från mänskligheten gick ett enda klagoljud.
Man talte hviskande om hemska förebud:
I Polen, sades det, man sett vid vägen blöda
Hvart upprest krucifix och färga gräsen röda.
Den Helga jungfruns bild man blekna sett i Prag.
Vid Muhammeds triumf och korsets nederlag,
Europa ryggade, förfäradt och bedöfvadt,
Med ångestsuck af mö, hvars ärekrans man röfvat.

     OUROSCH.

Ja, ja. Jag själf som ung sett denna olyckstid.

     LAZAR.

Då -- orädd att ta upp en sådan ojämn strid,
En hjälte reste sig i våra Balkanländer,
Han turkens bojor strök från sina kristna händer,
Ur dvalan ryckte han den som vår krona bar
Och högt i Balkans pass han lyfte trons standar,

Med Kristus på dess duk, en liten skara frie
Stod, förd af Mikael, mot Islam -- en mot tie.
Den gamle kungen, styrkt af honom, Brancomir,
Gaf åter Storherrns skänk -- en titel af Emir.
Tributen vägrades. Stormklockan ljöd i bergen,
De gamla sablarne befriades från ergen
Och folket, samladt snabbt ur sina spridda tjäll,
Gick, enigt som en man, att följa Mikael.
Man svor vid helgonen sin ed till fältherrns fana
Att troget i dess spår beträda segerns bana.
Välsignelsen man fått af släktens äldste nyss,
På sina käras mun man tryckt en hastig kyss,
Och snart från bergets kam, med tordönsmoln inunder,
Kanonen talade i kapp med himlens dunder.
Sultanen skummade af hämndtörst utan ro
Och sände här på här att storma klippigt bo.
Som vågor, piskade af rasande orkaner,
En öfversvämning kom af djäflar i turbaner,
Men mötte som en mur i hvarje Balkanpass
Den starke Brancomir. Här sabeln bet så hvass,
Här rann så mycket blod, att rödt vardt forsens vatten,
Strid utan uppehåll och öfverfall om natten.
Mot turkens lägereld där kröp en hämnarflock
Och dödar lurade bak hvarje sten och stock.
Så har jag själf en gång en svärm af turkar krossat
Med raset af ett block ur sina fogar lossadt.
Att ropa sitt Allah ej turken tid ens fick.
I mer än tio år det så beständigt gick,
Bland dessa gamla berg så sjödo kampens lågor.
Men som mot strandens vall sig bryta hafvets vågor,
Så turken nötte ut mot Balkans port sin kraft
Och fejden har ej mer den hetta som den haft.

Väl paschan Othorgul på slätten än syns bida,
Men tigern ligger trött och flämtande på sida.
Hans språng ej kunde nå hit upp till örnens gård,
För rofdjursbetarne graniten var för hård;
Och utaf skråmor full, han sträcker från sig benen
Och gråter sina klor, som han bröt af mot stenen.

     BENKO.

Ja, Mikael är stor. Din mening är ock min.
Hans namn i mina vers jag framgent flätar in
Med Vlad, osmanens skräck, Hunyadi och de andra.
Att kväda deras lof jag vill kring landet vandra
Och lutan till min sång ger ackompanjemang,
På albanesiskt vis, ihop med bjällerklang.
Men säg mig, lefver han som död för lifvets fröjder
Allena här med er på dessa öde höjder?

     LAZAR.

Åhnej, han hustru har och Constantin, sin son.
När först hans namn flög ut med nyväckt segerdån
Att mot osmanerna befästa korsets ära,
Fick sonen blott som page bak fadern lansen bära.
Men lärdomen var god, och nu i denna dag
Är Constantin soldat -- just af sin faders slag;
Och såsom dessa två har fosterlandet inga,
Som detta unga stål, som denna gamla klinga.

     BENKO.

Och -- om berömda män man allt ju veta vill --
Den unges moder?

     LAZAR.
     Ack, hon är ej mera till...

Vår konung, han som nyss fått himlens glädje smaka,
Förmådde Mikael, att ta en annan maka,
Den ädla Basilé -- en äkta högförnäm,
Hvars släkt en gång, det sägs, bar kejsardiadem.

     BENKO.

Och skön?

     LAZAR.

     Som en demon.

     BENKO.

          Och mannen är betagen?

     OUROSCH (från sin plats, hastigt och missnöjdt).

Mer än en krigsman bör.

     LAZAR.

     Bah -- hon är skön som dagen
Och af vår salig kung det mycket riktigt var
Att fästa denna ros vid segrarens standar.

     BENKO.

Med sådan skönhets syn jag längtar just mig hugna.
Hon säkert älskar vers till lutans toner sjungna...
Men denne gamle kung, som talet rört sig kring,
När dog väl han? -- Förlåt, jag vet ju ingenting!

     LAZAR.

Förliden månad.

     BENKO.

     Kung är nu hans son, jag tänker.

     OUROSCH (stiger upp).

Man kronan här hos oss den värdigaste skänker.

     (Benko gör en åtbörd af förvåning.)

När detta lands monark mot grafven bytt sin borg,
Och sorgetiden gått, hålls val på Viddins torg
Framför basilikan. Fullrustade i sadel
De tjugo äldste då af landets främsta adel
Där taga in sin plats. En hvar af desse män
På mössans silfverplym är genast känd igen.
Af riksförsamlingen, förr’n foten vidrör marken,
På gammalt krigarbruk blir utsedd så monarken
Och får bekräftelsen af rådets ryttarhop
Med dragna sablars blixt och höga lefverop.
Därefter man begår hans kröningsfest med gamman.

     LAZAR.

I Viddin re’n i går vår riksdag trädt tillsamman
Och hvem till kung man valt vi väl få veta snart.

     BENKO.

Men då man välja bör den bäste, syns mig klart
Att Mikael blir den som sätter kring sin tinning
Ert kungadiadem --

     LAZAR.

     Rätt sagdt. Den största vinning
För landet vore det, om han vardt korad ut.

     OUROSCH.

Så talar ungdomen, förhastad i beslut!
Visst Mikael är stor, omstrålad rikt af ära,
Men kungakronan -- nej, den må han ej begära.
All slags belöning re’n han fick som laga fång;
Men hos de äldstes råd har slagits fast engång
Den åsikt, som jämväl af hela folket delas,
Att här vid gränsen ej hans tappra arm får felas.

För resten, bästa sätt hos oss att kronan få,
Det, främling, är att --

     BENKO.

     Hvad?

     OUROSCH.

          ej tänka alls därpå.

     BENKO.

Af hvilken, tror ni då, skall kronan blifva vunnen?

     OUROSCH.

I Stefan, biskopen, är rätte mannen funnen.

     BENKO.

En präst!

     OUROSCH.

     Ett helgon, säg.

     LAZAR.

          Javäl, en helig man.

     BENKO.

För detta höga namn hvad öfvade då han?

     OUROSCH.

Välgärning, som hvar dag i tretti år man sporde,
Välgärning uti allt han sade eller gjorde,
Välgärning mot sitt land. Han frihetssädet sått,
Som sedan Mikael har mognadt skörda fått.

Nog sagdt. Då kristen tro som fredlös vardt behandlad,
Och hvarje helgedom i en moské förvandlad,
Hvem gjorde att vårt folk ej bort från korset föll?
Vår biskop Stefan. Han i skogen mässa höll
Framför sitt altare, som gömdes i ett håligt,
Urgammalt jätteträd. Han lärt oss vänta tåligt
På frihetens triumf. Profetiskt pannan sken.
Att allt ej turkiskt blef, är hans förtjänst allén.
Hvem tänkte eljest väl på landets forna heder?
Vår kung steg till vasall och till skattskyldig neder.
Hur ofta, hejdande vid betslet kungens häst,
Liksom hans samvete stod denne helge präst!
Monarken böjde sig för ord som föllo tunga.
Men helst till skolorna gick Stefan, till de unga.
De små han lyfte upp på knä’t och i sitt fång
Och talte om vårt land: »o gör det fritt engång!»
Så har han förberedt vårt helga krig. Den dagen
När det till sist bröt löst, med fana fritt utslagen,
Hur strålade han ej, af fröjd förklaradt skön!
Vann segern Brancomir, var det för Stefans bön.
Att väpna folket, han från kyrkans skatt drog regeln
Och mitra, biskopsstaf han kastade i degeln.
Från helga altarkärl än gömmes silfrets ton
Uti den mörka brons vi göto till kanon.
De fallnas änkor, barn han tröttnar ej att lisa,
Och att han helgon är, det kunna vi bevisa.
Då i en rosengård han satt en aftonstund,
En spetälsk rört hans dräkt och si! vardt genast sund.
När han är sänkt i bön, små fåglar annars skygga
Slå ned och sätta sig uppå hans händer trygga.

Ja, honom välja vi, ifall han vill som plikt
Förmå sig taga mot den gyllne kronans vikt.
Vår seger syns oss viss, då kring hans hvita änne
Vi helgonglorian se omsluta kronans spänne
Och kämpen, dignande för korsets rena tro,
Skall vända dit sin blick och kunna dö i ro.

     LAZAR.

Men om nu Brancomir ändå ej kan sig skilja
Från maktens dröm?

     OUROSCH.

     Hans plikt är lyda folkets vilja.
Och han skall foga sig.

     LAZAR.

     Han ärelysten är.

     OUROSCH.

För hustrun, ja.

     LAZAR.

     Sant nog -- det ofta våda bär
Att smidas alltför fast vid någon fager kvinna.

(En page synes vid porten till byggnaden åt höger och stannar på tröskeln, hållande draperiet upplyft.)

     OUROSCH.

Var tyst! Här kommer nu han själf med sin furstinna,
Och som du ville, skald, kan du få se de tu.

     BENKO (nedlutar sig ödmjukt; därefter, afsides, i det han kastar en hatfull blick på de båda soldaterna:)

Ni kristna hundar ni! Tillräckligt vet jag nu.


[redigera] ANDRA SCENEN.

DE FÖREGÅENDE. MIKAEL BRANCOMIR. BASILÉ.

(Mikael Brancomir och Basilé framträda ur porten till höger. Mikael, en femtiåring, är klädd i slavonsk dräkt: mössa af pälsverk med silfverplym. I gördeln bär han orientaliska vapen. Basilé, en ung kvinna om 25 år, bär en rik byzantinsk dräkt, Öfverlastad med smycken. Hon stöder sig förälskadt vid Mikaels arm. Vid deras anblick kastar sig Benko till deras fötter.)

     MIKAEL.

Hvad är det där för en? Hvem är du främling, svara!
Som kryper där på knä --

     BENKO.

     En stackars spelman bara,
En ringa skald, som har sin guzla blott, ej mer.
Om skygd utaf Ers Nåd han böjd i stoftet ber.

     BASILÉ.

En skald! Just nu i sång jag skulle nöje finna.
Hvar kommer du ifrån?

     BENKO.

     Från Moldau, härskarinna,
Och Benko är mitt namn. Små visor diktar jag.

     BASILÉ.

Godt! Du skall säga dem för oss i denna dag.
Berättelser i mängd ifrån ditt hemlands stränder
Om onda ögon, troll -- wallachiska legender.

Vi kvinnor äro så, du vet, min Mikael!
Det är så lockande att lyss i skymningskväll
Till sagor, hvilkas skräck ger oss en lindrig frysning,
För att i älskad famn få glömma se’n vår rysning.

     (Till Benko:)

Om dig, Rumänier, försorg jag draga vill.

     (Hon ger en vink åt Benko och de båda soldaterna att aflägsna sig.)

Farväl!

     (Lazar, Ourosch och Benko gå.)


[redigera] TREDJE SCENEN.

MIKAEL. BASILÉ.

(Mikael nalkas muren till vänster och spejar med oro i fjärran.)

     MIKAEL.

     Budbäraren, skall han ej synas till!

     BASILÉ.

Från Viddin är det långt.

     MIKAEL (upprörd).

     Bah, må han hästen spränga,
Blott ej från vissheten mig längre utestänga.
Nu kung bör vara vald af råd och menighet...
Hvem utsågs väl därtill?... Kanske jag själf...hvem vet?

Dock nej... till denne präst sig folkets sinne vände --
Om nu i sista stund ändå en kastning hände,
Ty hopen i sin gunst är oberäknelig...
Förbannelse! Kan ej budbärarn skynda sig?

     BASILÉ.

Var lugn!

     MIKAEL.

     Ah, denna hop vid näsan alltid dragen!
I tio långa år, om natten som om dagen,
Har jag för detta folk, jag, fältherrn, hållit vakt
Emot hästsvansarne och all halfmånens makt.
Att akta skördarne åt otacksamma bönder,
Min klinga utan rast turbaner klufvit sönder
Och matat örnarna med de otrognes lik,
Att lumpna krämare må sköta sin trafik.
För deras trygghets skull, bland dessa fjäll de kala
Jag släppte lös min blixt och lät min åska tala.
Att de om aftnarne framför sitt trefna bo
Uti de sinas krets må sitta ned i ro,
Jag åldrats på min borg, en fånge där tillika.
Som bonden har för sed en uf på stalldörrn spika,
Jag naglat vid min port, en gagnlös segergärd,
Tolf paschars hufvuden, som fallit för mitt svärd.
Ha, denna starka hand, som nu af vrede darrar,
Skänkt frihet, välstånd, lugn åt dessa lata narrar,
Och till sin tomma tron ej mig, själfskrifne gäst,
De kalla med sitt val, -- men väl en rakad präst,
En gammal hycklare som gör, förstås, mirakel,
Allmosors gifvare, själf fattig, -- kändt spektakel!

På honom kronans ring visst vackligt sitta skall,
Men det är biskopen, bevars, i alla fall.
Och så af detta folk den mässande prelaten
Blir föredragen mig, den ärrige soldaten.
Vår siste gamle kung förgäfves framhöll mig,
Som ensam dugande att efterträda sig;
Förgäfves en provins som län mig tillerkändes
Och mig en furstes rang med silfverplymen sändes,
Men biskopen blir vald -- jag vet det skall så gå.
Du åter, Mikael, ditt kall är passa på
Att mota Othorgul, som åter börjar vakna.
Ej dessa Balkanberg få gamle väktarn sakna.
Till dina landsmäns skygd du postar, som du vet,
Att de må hvila mjukt på sin otacksamhet.
Men tag dig väl i akt, förstockadt dumma skara,
Att kämpen ej till slut blir trött att dig försvara.
Tag, stadsbo, dig i akt, du fala krämarsjäl,
Och oxens like du, den egna torfvans träl,
Och du, din falske munk, och du bojar, som skryter,
Kanske en vacker dag emot mitt knä jag bryter
Det stål, som skyddat er, i stycken tvärt utaf,
Om ock med stumparne man se’n mig bane gaf.

     BASILÉ.

En annan skulle sökt att återställa freden
Uti sin makes själ. Jag älskar hjältevreden.
Ett lejon rytande ur djupet af sin barm
Är skönt att se, och skön är du i blodröd harm.
Cæsarers dotter, jag vill i beundran stanna
Inför de stolta ärr, som hvitna på din panna.
Hvad mer, om för en dag igenom slumpens val
Den gamle kronan får, som ifrån dig man stal?

Hur än de stämpla må, af afund mot din ära,
Du skall dock tronen nå och diademet bära.
Vid hofvet i Byzanz -- ännu ett barn var jag --
En spåman sade mig: du drottning blir en dag.
Beständigt i min håg än denna spådom leker;
Och detta mörka hår, som du så gärna smeker,
Är värdt en gyllne ring med strålande demant...
Min segervinnare, jag får den, icke sant?
På hvilket sätt som helst, om blott det för till målet!
När, på en vink af dig, det blixtrar, bödelsstålet,
Min kung, hur tillfredsställdt skall ej mitt hjärta slå,
Att jag den enda är, som icke darrar då!
Jag vill det -- o min kung! Du måste tronen hinna!
Den lumpne biskopen! -- Jag kvinna är, grekinna,
Och den som retat mig, förvisst får ångra sig.
Omslingrad af min famn, din orm du kallar mig.
Må göra. Just som orm jag kan dig nytta bringa.
Förslår ej lejonkraft, förmår reptilen stinga.
Du slipper mången gång att drabba med din arm:
För dig jag krypa kan och träffa hatad barm.
Din orm jag vara vill, lik den som tämjarn tvingar
Uti fantastisk dans. Metalliskt svala ringar
Omkring sin herres hals, när leken är förbi,
Den lindar sedan trygg i älskadt slafveri.

     MIKAEL.

Förtrollerska, ditt ord behärskar själ och öra.
Jag åtrår kronan blott att dig till drottning göra.
Vi svaga mänskor, vi! Hur bytte ej gestalt
Mitt väsen se’n den tid, då äran var mitt allt!
För tron och kungamakt jag ingen lystnad kände.
Då var det som du kom. Ditt öga trånfullt brände,

Med rosennaglar små, med lent och mjölkhvitt skinn,
Din lilla hand sig smög i krigarens, i min.
I nattens ensamhet, i högsta kärleksglöden,
Du hviskat detta ord, som ändrat mina öden:
En krona! -- åtrån väckts, jag kan ej mer bli fri.
Det kanske blir mitt fall -- nåväl, det må så bli!
Jag älskar, älskar dig! I fält, där blodet strömmar,
Jag vandrar i en luft af heta kärleksdrömmar
Och i en atmosfär af sår och krut och stoft,
Jag minns på kuddarne de mörka flätors doft.
Befall mig hvad du vill -- du ser jag dig tillbeder!
Om ock den dunkla väg, som hän till tronen leder,
Nödvändigt kröker sig igenom brott och skam,
Lägg blott din hand i min! Jag för dig ända fram.
Att icke i din blick en sky af misshag spana,
Jag breder för din fot i smutsen ut min fana.
     (Rop utanför scenen.)

Men hvad är detta sorl? Är budet här till sist?

(Förnyade rop. Constantin Brancomir inträder genom den stora porten i fonden, omgifven af soldater, som hälsa honom med jubel. Hans dräkt bär spår af striden, han svänger i sin hand tre turkiska standar. Bakom honom synas, slagna i kedjor och under bevakning, en turkisk anförare, sårad, med profetättlingarnes gröna turban, äfvensom en ung kvinna, Militza, i orientalisk dräkt, med ett halsband af piastrar. Kallade af bullret, inträda från höger och vänster andra soldater, bland dem Ourosch, Lazar och Benko, spelmannen.)


[redigera] FJÄRDE SCENEN.

MIKAEL BRANCOMIR. CONSTANTIN BRANCOMIR. BASILÉ. MILITZA. OUROSCH. LAZAR. BENKO. DEN TURKISKA FÅNGEN. SOLDATER.

     SOLDATERNA.

Victoria!

     MIKAEL (igenkännande Constantin).

     Constantin!

     CONSTANTIN (i glädje).

          Min far! Vår Herre Krist
Uti sitt säkra hägn ännu en gång er tagit.
Vi slagit turkarne.

     SOLDATERNA.

          Hurra, vi ha dem slagit!

     MIKAEL.

Hvad? ha de då försökt en öfverrumpling, säg?

     CONSTANTIN.

I natt de grepo an Trajani gamla väg.

     MIKAEL.

Det är för tredje gång de frestat på den banan.

     CONSTANTIN.

Ja, men de funno den bevakad efter vanan.
Marcowitsch, väktaren, stod där på post, och han
I samma ögonblick vårdkasen tände an.

Då gjorde turken halt. Han väl begrep signalen
Och tågade i hast tillbaka ner mot dalen,
Att icke hejdad bli vid passets trånga port.
Jag upphann honom dock. Jag drog tillsamman fort
Mitt folk och förde med den stora falkonetten.
För turkens eftertrupp afskuro vi reträtten.
Kanonen spelade på nära håll med skrot
Och fyra hundra man vi lade ner för fot.
Ännu ditt Balkanberg i godt behåll du äger,
Och här, min fader, se troféer från vår seger!
     (Han nedlägger dem vid sin faders fötter.)

     BENKO (afsides).

Ha, slagna än en gång!

     MlKAEL (nalkas Constantin med öppna armar).

          Min son, kom i min famn!
Som värdig arfving du dig visar till vårt namn
Och som min närmste man jag med förtröstan ser dig.
          (Till sin gemål:)
Håll också honom kär -- min Basilé, jag ber dig!
Han ock bör älska dig... min ende son han är.
Se, hur han segerfröjd på lyftad panna bär!
Jag medger, att ännu uti hans ögon dröjer
Ett vekt och svärmiskt drag, som modersarfvet röjer;
Men han af Brancomir fått mod och äretörst
Och krigsgudinnan själf hans amma var till först.
För honom från sin barm hon harneskremmen spände,
Och såsom vaggsång re’n kanonens dån han kände.
När han var litet barn och slog sig, ej han grät,
Och innan han ännu sig lärt sitt alfabet,

Han stormade på lek den branta klippans sida.
På mina längsta svärd det var hans fröjd att rida.
          (varseblir de två fångarne)
Men hvem är kvinnan där och mannen som jag ser
Med händren fjättrade? Minns du ej ordern mer
Att alla huggas ned, att ingen tages fången?

     CONSTANTIN.

Förlåt, min ädle far, förlåt mig denna gången!
Det är anföraren, som själf jag öfvervann.
Han täcks af tappra sår -- jag tänkte det gick an
Att han som lefvande vardt förd till citadellet.
Förskona honom!
     (Mummel bland soldaterna.)

     MIKAEL.

          Nej, den hunden dräps på stället!
Hvad är det för en nyck af sjukligt ädelmod?
Och törs du tadla mig att sträng jag kräfver blod?
Den grundsats som jag följt: hugg ned och aldrig skona,
Har räddat detta land och altare och krona.
Det här är öppet brott mot disciplinens band.
Mot turkarne, minns det, är regeln: tand för tand.
Dem mäts med samma mått -- när de otrogne vinna,
De stympa sårade och kränka värnlös kvinna.
Hugg genast turken ned -- dö, din omskurne hund!

     SOLDATERNA.

Hugg neder!

     CONSTANTIN.

     Fruktansvärd uti din vredes stund,
Förlåt mig, o min far, om jag dig förolämpat,
Ej slakta jag förmått den som ej längre kämpat.

Jag på de kristne tänkt i gammal korstågstid,
Som stredo liksom vi en Gud behaglig strid.
De franskes helgonkung slogs ridderligt och ärligt
Med saracensk emir -- men detta är förfärligt!
Pardon, min far!

     (Till soldaterna:)

          Och ni, låt skonsamhet bli spord!

     SOLDATERNA.

Slå turken strax ihjäl!

     FÅNGEN.

          Håll, yngling, nog med ord!
Hvad tjänte det att mig till denna håla föra?
Du skulle lydt din far i hvad han bjöd dig göra.
Er Brancomir har rätt. Ni följa bör hans råd.
Hvarföre skona mig? Har jag väl tiggt om nåd?
Om vapenlös för mig jag sett dig stå och blöda,
Tror du jag skonat dig? Och nu må man mig döda!

     SOLDATERNA.

Till döden!

     (På en vink af Mikael bortföres fången.)

     MlKAEL (Till Constantin:)

     Göm det här som lärdom, Constantin!

     BENKO (afsides).

Så går den rättrogne i paradiset in.

     CONSTANTIN (afsides).

O detta grymma krig!

     BASILÉ (visar på Militza).

          Nåväl, och denna kvinna?

     CONSTANTIN.

Min del af bytet är, med vapnens rätt, furstinna.
Min fader, icke sant, det ej bestridas kan?

     MIKAEL.

Du är uti din rätt.

     BASILÉ.

          Min unge riddersman,
Kan sådant anstå er? Tar ni för er hetären,
En simpel landsvägsnymf, som trossen följt bak hären?
Sekinerna, som hon till halsband har förent,
Berätta, mynt för mynt, hur skatten vardt förtjänt.
Hon ser ej illa ut, men är dock alltför ringa,
Att vara segerpris åt ädel fursteklinga.
Hon passar på sin höjd att edra knektars bli.

     CONSTANTIN.

Kanske -- men ingen har att blanda sig däri.
Jag har bland bytet valt allenast denna kvinna.
I den afgörelsen får hvar och en sig finna.

     MIKAEL.

Jag sagt det, Constantin -- du är uti din rätt.
Mitt misshag du likväl har väckt på dubbelt sätt.
Af vresig retlighet de ord för mycket smaka,
Som du här yttra djärfts emot min ädla maka,
Då hon att råda dig täckts göra sig besvär.

     CONSTANTIN.

Men --

     MIKAEL.

     Nog härom. Trots allt, är du ännu mig kär.
          (I det han visar på troféerna:)
Inför troféerna du vann från turkens horder,
Vill jag förlåta dig att du har brutit order.
Vi kläda salens vägg med halfmånsprydt standar --

     (Han ger ett tecken åt Ourosch, som uppsamlar troféerna. Sedan till Constantin:)

Men reta icke mer din herre och din far.

     (Han ger armen åt Basilé och går ut genom porten till höger, följd af Ourosch bärande standaren, samt af alla soldaterna. Benko aflägsnar sig åt vänster. Constantin och Militza dröja ensamma kvar.)


[redigera] FEMTE SCENEN.

CONSTANTIN. MILITZA.

     CONSTANTIN (för sig själf, utan att ge akt på Militza).

Min själ är sorgefull, mitt hjärta är bedröfvadt.
Min fars tillgifvenhet grekinnan från mig röfvat.
Det var en olycksdag som sammanfört de tu.
     (Till Militza, som ödmjukt närmat sig:)

Hvad vill du?

     MILITZA.

     Själf du sagt, jag är ditt byte nu.
Sin nya herres bud afvaktar hans slafvinna.

     CONSTANTIN.

Om jag har handlat rätt knappt vet jag, arma kvinna,
Då nyss jag frälst ett lif, som skammen blott tillhör.
För dig var döden bäst.

     MILITZA.

          Jag räddes ej därför.

     CONSTANTIN.

Ditt namn?

     MILITZA.

     Militza.

     CONSTANTIN.

          Säg, har du lärt korset ära?

     MILITZA.

Vet ingenting därom. Jag har min herres lära.

     CONSTANTIN.

Din härkomst och ditt hem?

     MILITZA.

          I allfarvägens sand.
Min mor var tiggerska och spådde folk i hand.

     CONSTANTIN.

Hon älskat dig?

     MILITZA.

          Vet ej. Hon ofta slog mig sårig
Och sålde bort mig se’n, då jag var femtonårig.
Att dansa hon mig lärt.

     CONSTANTIN.

     Och se’n -- till denna stund?

     MILITZA.

Se’n, vackre riddare, jag left ur hand i mun.
Med sminket på min kind och sorgen i mitt hjärta
Förvärfvar jag mitt bröd. Det sker i skam och smärta.
Min spegel rodnande jag slog i kras en dag
Och, efter hvarje dans, om natten gråter jag.

     CONSTANTIN (löser hennes händer).

Jag löser dig. Farväl!

     MILITZA.

          Du vill då fri mig gifva?

     CONSTANTIN (ger henne sin börs)

Se här, tag denna börs. Försök en annan blifva.
Ditt rörande behag har mig till hjärtat gått,
Du stackars barn, som ej, hvad synden är, förstått.
Åt lasten som tribut af fattigdomen lämnad,
Du röjer i din blick att du för dygd var ämnad.
Där dröjer än ett drag af oskuld barnsligt ren
Och under kindens smink finns blygselns återsken.
På blomman, fälld bland smuts, kan än en pärla glimma
Af himlens kyska dagg i tidig morgontimma.

     MILITZA.

Alltså för första gång en man ett ord mig sagt,
Som icke i sin ton blott andades förakt.
Och detta guld, som ej min hand behöfver bränna!
Hvem är du, krigare, som kan likt kvinna känna,
Som har förbarmande med all min skam och brist?

     CONSTANTIN.

En bror, om du så vill -- en kristen först och sist.

     MILITZA.

Du ser dock hvad jag är!

     CONSTANTIN.

          Oss alla synden snärde.

     MILITZA.

Hur blef du väl så god?

     CONSTANTIN.

          Min mor sin tro mig lärde.

     MILITZA.

Jag blott det onda gjort.

     CONSTANTIN.

          Må Gud upplysa dig!

     MILITZA.

Jag är ett träsk --

     CONSTANTIN.

          Där ock kan himlen spegla sig.

     MILITZA.

Jag ser de renas blick med afsky mig belasta.

Den själf är utan skuld må första stenen kasta,

     MILITZA.

Nåväl, du som mig gjort välgärning oförskyldt,
Som kallat dig min bror, med ljuflig tröst mig fyllt,
Vill åt ett bättre lif du verkligen mig viga;
Att ur min djupa dy jag skall till räddning stiga,
Tag åter detta guld och låt mig stanna här.
Mitt lif du frälst -- jag nu en större gunst begär:
Behåll mig kvar -- låt mig i ödmjukhet dig tjäna.
Allt annat framtidslif mig inger skräck allena.
Skall åter ensam jag på öppen landsväg stå,
En lekboll för allt ondt, hvad blir jag arma då?
Bland dessa vilda folk, i dessa tiders fara,
Skall friheten för mig den värsta träldom vara.
Min herre, ej din hjälp mig blott till hälften gif,
Förunna mig af nåd ett tyst och stilla lif
I någon dunkel vrå. Det vore bästa gåfva
Att få om nätterna framför din tröskel sofva.
Behåll mig! O säg ja! Din hand jag håller fast --

     CONSTANTIN.

Du stackars fågel, fälld af stormens första kast,
Så stanna! Om din bur jag freda vill och bona.

     MILITZA.

Du vill det! O haf tack! Men för att sätta krona
På hvad du gjort, mig skänk en ringa ting, en skatt
Som jag invid min kropp kan bära dag och natt --
Bland oss ziguenerskor, det brukas att så göra.

     CONSTANTIN.

Halskedjan? Denna ring? Hvad önskar du? låt höra.

     MILITZA (pekar på en af dolkarne som han har instuckna i sin gördel).

Den lilla dolken där jag skulle önska mig.

     CONSTANTIN (ger henne den).

Till hvad?

     MILITZA.

     Att om du dör, ej öfverlefva dig.

(Sorl utanför.)

     CONSTANTIN.

Men hvarför dessa rop?


[redigera] SJÄTTE SCENEN.

Alla personerna i första akten, sedan BlSKOPEN-KONUNGEN. LAZAR, BENKO och SOLDATERNA inkomma från höger och vänster. OUROSGH kommer hastigt in genom den stora fästningsporten i fonden.

     OUROSCH.

     Stor fröjd för kristenheten!
Till kung är Stefan vald -- biskopen och profeten!

     SOLDATERNA.

Hurra!

     CONSTANTIN (afsides).

     Min arme far!

     OUROSCH.

          Knappt stigen på sin tron
Vill Balkanlandets kung besöka vår station
För att välsigna oss.

     (Till Lazar och Benko:)

          Jag spådde rätt, ni minnes.

     (Växande jubelrop.)

Men hör -- nu kommer han!

(Mikael Brancomir och Basilé synas på tröskeln till porten åt höger.)

     MIKAEL (halfhögt till Basilé).

          Ej längre hopp det finnes!
Det är han själf. Han tätt i spåren följt mitt bud,
Blott för att skymfa mig uti sin kungaskrud.
Jag brinner och jag kväfs af törst till vedergällning.

     BASILÉ (på samma sätt).

Var lugn! Du skall få hämnd. Nu framför allt förställning!

(I detta ögonblick inträder Biskopen-Konungen, med
krona på sin mitra och en krumstaf af hvitt trä i
handen genom den stora porten i fonden. Han åtföljes
af bojarer.)

     MIKAEL (afsides).

Här är han!

     SOLDATERNA.

     Hell vår kung!

     BISKOPEN-KONUNGEN.

     Frid vare detta tjäll,
Er, kristne krigare, och dig furst Mikael,
Ditt hela hus och all den Brancomirska stammen,
I namn af Fader, Son och Helig Ande!

     ALLA.

Amen!

     BlSKOPEN-KONUNGEN.

Den ära, Brancomir, du vunnit med ditt svärd,
För visso framför mig dig gjorde kronan värd.
Mot allt hvad själf jag tänkt, det dock är mig man korat,
Och Herrans vilja jag i folkets ödmjukt spårat.
Mitt val blott innebär, att folket skådar helst
I vapen än den arm, som fosterlandet frälst.
Vid gränsen än en tid må han sitt verk betrygga.
Mitt kall det var med bön en bro till himlen bygga,
Att öfver detta land dess hägnad kalla ner.
Man nu den gamle valt, som blott kan be för er.
Jag lyder, men af plikt; och drager dubbel börda
I krona och tiàr, på hjässan sammanförda.
Till dig nu kommer jag, som blef din konung nyss,
Att trycka på din kind min faderliga kyss.
Min tid kan ej bli lång. Snart fälles härskarstafven.
Vid foten af min tron sig öppnar redan grafven.
Då jag är borta, du är konung obestridt
Och råder i det land, du tryggadt gjort och fritt.
Men dessförinnan må vi stödjande hvarandra
Med samlad, enig håg mot helga målet vandra
Som föresväfvar oss förutan uppehåll.
På det en hvar må se att intet hemligt groll
Förför den ypperste af mina undersåter,
Kom i den fadersfamn, som kungen dig upplåter
Och inför biskopen böj knä på öflig sed.

     MIKAEL (afsides).

O Gud, hvad skymf! Skall jag på knä här falla ned
För denne skrymtare med kronan på sin panna?

     BISKOPEN-KONUNGEN.

I mina armar kom! Du dröjer?

     BASILÈ (sakta till Mikael).

     Dig bemanna!
Än är han herre här. Lyd därföre och tig!

(MIKAEL, bekämpande sitt raseri, närmar sig till Stefan, som omfamnar honom; därefter böjer han knä för biskopen, som lägger händerna på hans hufvud.)

     BENKO (afsides).

Jag kom i tid. Han bär förrädaren i sig.

     BISKOPEN-KONUNGEN.

Nu säger jag farväl och vänder så tillbaka
Till Viddin, se’n jag sett de klippor som bevaka
Vår frihet och vår tro, de stolta Balkanfjäll.
Jag går att i min bön dig sluta, Mikael.
En korsets riddare, hvars ära fläckfri glänser,
Du står med draget svärd vid kristenhetens gränser
Och binder på en punkt allt barbariets hot,
Din namne, ängeln lik, som trampar med sin fot
Demonen, mörkrets son -- besegrad han sig vrider
Uti det ljungeldssken, kerubens klinga sprider.

     SOLDATERNA.

Hell Konungen!

     MIKAEL (afsides).

     Med hat jag lönar dig igen,
Du hycklare!

     BISKOPEN-KONUNGEN (stående vid utgången, upplyfter sin högra hand till välsignelse:)

Guds frid med eder, korsets män!



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter