Första sången (Hanna)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök


                                                Liksom den bäck, der rann,
                                                För den, som rinner här,
                                                Vi voro för hvarann,
                                                Så länge du var der.

Glad midsommarens qväll re’n nalkades. Solen i vester
Strålade klar och kastade ljus på den landtliga prestgåln,
Der uråldrig den låg vid den speglande viken af insjön.
Men i sin kammare satt vid fönstret den vördige pastorn,
Rökte sin pipa och blickade ut mot vägen i längtan,
Stundom med handen fläktande bort den skockande röken.
Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda
Älskade son, ett år, om ej mer, re’n saknad i hemmet.
"Går din examen väl och du kommer med hedrande vitsord,
Bjud då gerna en fattig kamrat till sällskap för sommarn,
Ty här vandrar du ung bland gamla och ledsnar väl annars."
Så han skrifvit, och nu han satt vid sin pipa förnöjsam,
Väntande båda, förnämligast dock den älskade sonen.

Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd,
Satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna.
Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan,
Fri i sin lediga drägt att sköta det ljufva bestyret.
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjerta inunder,
Vidgades fullt och lyftes af andedrägten i vågor,
När med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen.
Men som en spegel klart var ögat och lyste af glädje.

Länge hon väfvit ännu, om helgens timme ej ingått,
Glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla;
Men då hon ljudet förnam af det klingande uret i kammarn,
Hörde hon opp att trampa sin väf, nedlade i korgen
Rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken.
Sedan besåg hon sitt verk, af belåtenhet lockad att småle,
Fattade saxen ibland och jemnade trådar som brustit,
Tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta:
"Visst en sötare väf ej funnits än denna; hur vackert
Randar ej blått och rödt och en tråd af det gula i kanten!
Hade jag re’n en klädning deraf att bära i morgon!
Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag,
Litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan,
Röd af värmen och grann och nättare mycket än alla,
Sneglar en hvar på mig och afundsjukas i tysthet.
Men då den aktade herrn, den rike befallningsman, kommer,
Spotsk och förnäm, och alla med vördnad vika för honom,
Måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är."

Så hon tänkte och log och gladdes i hjertat och uppsteg,
Öppnade än ett fönster och njöt, lätt flämtande, svalkan,
Medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad,
Strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet.

Men i det samma syntes i dörrn den gamla Susanna,
Hvilken i många vexlande år, sorgfällig och trogen,
Släpat för gården och trätt med försumliga pigor beständigt.
Denna nu kom andtruten och talade genast och sade:
"Skynda, mamsell, fäst kam i ert hår, knyt klädningen bättre,
Tag guldringar på fingren och sidenschalett på er hals snart,
Ty nu gäller det mycket, och nu är lyckan i gården.
Se, då i köket jag står och tittar som hastigast utåt,
Kommer befallningsman hit helt ny; ny blänkte hans kärra,
Ny var hästen, ej skådad förut, och flög som en stormvind,
Ny var äfven hans drägt och undransvärdig i fägring.
Men då jag skyndade ut och kom nyfiken på trappan,
Såg jag den aktade herrn, hur han helsade alla på gården,
Gammal och ung, och hans öga var mildt att skåda som solsken.
Häpnad fyllde min själ, och jag neg, då han nalkades trappan,
Djupt, att det bräckliga knä’t knappt mäktade resa sig åter;
Så af vördnad jag neg och ärnade digna på stället.
Men nu gick han ej tyst som förut och förmäten förbi mig,
Utan han såg helt vänligt och talade: ’gamla Susanna,’
Sade han, ’nu är det tid att du spänner ditt öga och vakar,
Ty snart kommer jag hit och förpantar det bästa i gården.’
Så han sade och log, och en mening låg i hans löje.
Hvad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat,
Fann jag ej då. Ett band låg öfver min tunga, och tårar
Trängde i ögonen fram, då jag hörde den mäktige herren
Skämta som andra och ej förakta den ringare mera.

Lätt dock gissar jag nu, hvad han mente: att allt han förnyat,
Kärra och drägt, betyder helt visst, att han ärnar förändra
Lefnad också och ej mer föråldras allena och ogift;
Men att han kom nedlåten och helsade alla på gården,
Dermed sade han: så skall jag komma som känd i en framtid;
Åter att mildt han log och lofte förpanta det bästa,
Tydde på er, som den ärade vill bortföra som maka."

Hjertligt skrattade åter den sjuttonåriga flickan,
När hon betänkte den åldrigas ord, hur förunderligt vore,
Om hon den runda, vördiga herms värderade maka
Blef, och som fru fick gå allvarlig och sitta i soffor.
Men då hon skrattat en stund och fäst sin fläta med kammen,
Tog hon spegeln i handen och vände sitt lockiga hufvud,
Full af behag, och såg sig med fröjd och talte tillika:
"Gamla Susanna, tycker ni! Skulle han välja en sådan,
Ser ni ej lätt, hur ung och hur oförståndig jag synes?
Fy, jag är sjelf snart rädd för mitt öfverdådiga öga.
Skulle han välja en sådan, då re’n i närmaste socknar
Mången han funne äldre än jag, långt klokare flickor,
Sediga, icke som jag förgjorda att skratta beständigt?
Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom,
Rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att helsa,
Tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan
Snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen.
Dock, hvad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig,
Söka sig brud, då som ung han älskat att lefva allena?"

Leende talte hon så och prydde sig, glad i sin fägring,
Tog guldringar på fingren och tillknöt klädningen bättre,
Men i det samma öppnades dörrn, och den vördige pastorn
Blickade in och nämnde vid namn sin dotter och sade:
"Hanna, min dotter, kom, se’n du lagat din klädsel i ordning,
In i min kammare snart, att höra ett ord om din framtid."

Sagdt, och han tillslöt dörren och gick. Men förvåning hans dotters
Hjerta betog, och af aningar fylldes det lekande sinnet.
Spegeln glömde hon straxt och nöjet att tänka på kindens
Rosiga hy och sitt mörknade hår och sin blick och sin ungdom;
Allt förglömde hon genast och sprang till den åldrigas sida,
Färdig att söka sig skygd; men hon talade häpen och sade:
"Råd mig, gamla Susanna, och säg, hvad måste jag göra?
Måste jag stå för den ärade herrn och begäras af honom,
Spricker min kind af blod, och mitt hjerta hoppar ur barmen;
Så förskräckeligt trodde jag ej det vara att giftas."

"Hå hå", svarade leende slugt den gamla Susanna,
"Nu är det annat, mamsell, än att frukta och vara förlägen.
Se, snart ändras dock allt. När vigseln varit, befaller
Mannen, och hustrun lyder och räds att ej vara till nöjes;
Åter förut är det hon, som har att säga det mesta.
Mins jag dock sjelf, hur jag förr, då han kom den samme, som sedan
Blef mig en trogen man, tills döden skilde oss åter, --
Hur jag befallte och viste mig spotsk och värd att begäras,
Tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje;
Derför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn,
Akta knappt värdt att kasta en blick på den ärade herren,
Innan han bugat sig djupt och ödmjukt bedt om er ynnest.
Men då han talat och sagt, hvad hans hjerta bjuder att säga,
Blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar
Tid att besinna er först och går högmodig tillbaka.
Så skall han lemnas qvar att betänka sin ålder och väga
Mellan fruktan och hopp och lära sig akta er mera,
Lära med spaknadt mod, att ni ej är färdig att genast
Springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är.
Men allt medan den ärade herrn, nedslagen och modfälld,
Väntar och tänker, att ni kanhända föraktar hans anbud,
Sitter ni här och har alls icke i sinnet ett afslag;
Skådar fastmer med glädje emot er kommande lycka,
Hur i ett hus, der allt som ett himmelrike är ordnadt,
Ni som värdinna skall rå och, fast ung, bli lika i värde
Hållen och lika förnäm som er ädle bedagade herre."

Så hon sade. Men rädd gick flickan och öppnade dörren,
Kom i den svala farstun och stannade, dragande anden
Länge och sökande tyst att kufva det klappande hjertat.
Men då hon druckit sig mätt af aftonkylan, och kinden
Mildare brann, och barmen sin våg re’n saktare häfde,
RKörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde.

Rodnande syntes hon der, i sin blyghet ljuf till förundran;
Lik en strimma af sjön, som, af morgonstrålar begjuten,
Smyger sig in och rodnar emellan skuggiga lunder,
Sågs i sin fägring hon nu emellan de gamla i kammarn.
Men af förtjusning greps den rike befallningsmans hjerta,
Sinnet af värme mjuknade opp, och kärlekens sötma
Blandades mild som honing i bloden och smekte hans ådror.
Pipan ställde han straxt med belefvenhet undan och framsteg,
Prydlig i later och gång, och helsade flickan med handkyss.
Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början,
Utan han plirade ömt och myste med munnen allenast.
Men i sin länstol talade så den vördige pastorn:
"Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i verlden,
Väl du dock vet, att en menniska föds att försvinna på jorden,
Likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan,
Synlig en stund, och lätt af en fläkt förskingras en annan.
Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta
Tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas.
Derför har jag också rätt ofta i stojet af dagen,
Ofta i nattens lugn på din framtid tänkt och med oro
Fruktat att nödgas lemna dig här allena och värnlös.
Nu är bekymret förbi, om du fyller min önskan och räcker
Honom din hand, den aktade herrn, som står vid din sida.
Väl är lidelsens tid förbi för den ädle, men helsan
Dröjer ännu, och kraften är qvar att råda och handla,
Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor.
Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger
Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad,
Finner du lätt, att ej mången som han kan skänka en flicka
Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder.
Pröfva dig då och beslut, om du vill som maka den ädle
Följa och gläda hans lif och dela hans håfvor tillika."

Rodnande djupt åhörde den sjuttonåriga flickan
Talet och blickade ned och kunde ej svara af häpnad.
Men den förståndige herrn, den rike befallningsman, gladdes,
Full af förhoppning, och log och gnuggade händren och sade:
"Hade jag färdigt re’n det nyss upptimrade huset,
Kunde jag skryta kanske och säga, att ingen i nejden
Fört till en sådan boning en ung och blomstrande maka,
Så stolt höjer det sig, två våningar högt, på sin kulle.
Men inredningen räcker evinnerligt länge, förgäfves
Har jag arbetare legt som myror och skyndat, och skyndat;
Fönstren komma ej in, och kakelugnarne fela.
Men i det gamla huset är allt uppfejadt och lagadt,
Rummen drifna på nytt, allt under mitt öga, tapeter --
Knappast äger jag mod att säga, hur dyra de blefvo --
Satta i saln, förmaket och äfven i kammarn der inom,
Så att man der kan möta också en vinter, då kölden
Jagar oss in, och vi älska det trefliga tjället och brasan.
Kom derför till min fröjd och dela min lycka tillika,
Kom re’n snart mot hösten, då allt är yppigt i trädgåln,
Rosorna blomma ännu och krusbärsbuskarna gulna;
Kanske mognar ett äpple också, om sommarn är vacker."
Så han talade glad och gnuggade händren och fortfor:
"Frukta mig ej, fast äldre jag är och tar mig en bister
Min, då det fordras ibland, som kanhända ni sett mig vid kyrkan
Lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom;
Annat akta ej dessa och lyda ej, utan att klappas.
Sådan är jag dock ej mot alla, så farlig på långt när
Icke, och er, er ville, min själ, jag bära på händren.
Fira er skulle jag, bygga för er, plantera och laga
Allt, som ni funne det bäst, och penningen skulle ej sparas.
Ve, att ej sommartiden också köpmänner besöka
Landet och hemta oss kram! Jag säger, en klädning af siden
Såge ni re’n i er hand, om den kunnat vägas med guld opp."

Mera talade ej till sitt pris den aktade herren,
Utan han teg och gladdes af hopp, frikostigt i tanken
Hvälfvande mycket ändå, som han ville förära sin fästmö,
Löst och fast; njugg var han ej nu den gamle i glädjen.

Men på sin dotter blickade mildt den vördige pastorn,
Rökte och log och talade snart halft bryende detta:
"Gå, min dotter, för dig må det skicka sig bäst att ej genast
Svara, som hade du tänkt på en friare redan på förhand;
Men för den aktade herrn går snart en dag och en annan,
Medan han väntar på svar och du öfverlägger och lugnas."
Så han sade och log. Men lättare klappade dottrens
Hjerta, och glad i sin hog begaf hon sig åter ur kammarn,
Svalan den glädtiga lik, som kommen af våda i rummen
Bäfvat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar.

Sådan lemnade nu den befriade flickan de båda
Gamle, att hvar på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen,
Orda om jordens ans och göra till byggnader utkast;
Sjelf hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan,
Spanande efter en vän, att yppa sitt hjerta och rådslå.
Just den, hon sökte och önskade se, den förtrogna Johanna,
Fostrad som dotter mer än som tjenarinna i huset,
Såg hon och bjöd med en vink af den lyftade handen att nalkas.
Denna förstod det och slöt att pryda den lutande stugans
Trappa med blommor och löf och kom rödbrusig och svettig.

Ingen märkte de båda, och tysta de smögo sig undan,
Först i salen och dän i den ensliga kammarn der inom;
Men der talte bekymrad den sjuttonåriga flickan:
"Lyssna, Johanna, om någon du hör, om någon i salen
Smugit sig re’n, gå tyst och titta i fönstret, att ingen
Står bland syrenerna gömd der ute och spetsar sitt öra!
Vet du en underlig sak, en förunderlig -- skratta blott icke --
Vet du, så barnslig jag är, begärs jag dock re’n af en fästman."

"Fästman!" ropte förskräckt den vackra Johanna och fällde
Händerna ned, "helt visst har den stolte befallningsman friat?
Väl anstod det den åldrige herrn att söka en sämre
Flicka än ni, en mera beqväm att dagar och nätter
Värma hans svalnade famn och smittas af ålderns förvissning.
Akta er, låt hans skatter och guld ej fängsla ert hjerta,
Akta er, saknad och harm är den femtioåriges hemgift.
Hvad, om den gamles teg är större än andras, hans boning
Högre sitt tak, på våningar höjdt, mot himmelen sträcker,
Borta är lyckan ändå: för trefnaden gulnar ej axet,
Kärleken sitter ej mild i den målade salen och glädes,
Sorgen sitter der blott, och förtreter i kamrarna dväljas.
Se, der blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret,
Rik, att ett träd ej finnes med den jemförligt i trädgåln;
Såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yfviga bladen
Krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma.
Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull,
Gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust
Fästa sig under håfvornas glans och smitta det goda;
Derför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjerta
Bjuder er ringare skatter kanske, men gladare dagar."

Henne med undran svarade då den vänliga Hanna:
"Har du väl mer ditt förstånd, och tänker du på, hvad du talar,
Toka, som tror, att man ej kan följa en gammal med kärlek,
Vårda hans hus och njuta med fröjd det goda han äger?
Dock, ej gammal en gång du skulle den ärade kalla,
Hade du sett, hur lätt han emot mig trädde, hur munnen
Log, då han nalkades, ömt, och ögat strålade vänligt;
Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor.
Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger
Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad,
Finner du snart, att ej mången, som han, kan skänka en flicka
Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder.
Re’n då jag föreställer mig nu den ädle allena,
Ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig
Hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljufhet,
Veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre
Håfvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar.
Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska.
Nämn mig då mer ej unga! En ung, hur kunde han väcka
Mera än kärlek också, om han kom, som den åldrige kommit,
Rik och förnäm, och lockade mig att dela sin lycka?"

"Hå hå", suckade nu den vackra Johanna, "förgäfves
Skattas ej guldet högt, då det allt kan jemna i verlden,
Göra den åldrige ung och en ung förlika med åldern.
Låt då gerna de ord, jag talte, försvinna med vinden,
Såsom de kommo med den, och blif för den gamle en trogen
Maka och gör hans glädje och gläds af hans skatter tillbaka;
Akta blott, skåda ej se’n, hvad ni än ej skådat, en yngling,
Er jemlike till år och med er jemnlottad i vilkor,
Se ej ens i en dröm en sådan, att icke hans öga
Faller i ert, och en blick, som ej mer förjagas och glömmes,
Blir som en törntagg qvar i ert sakta plågade hjerta."
Så hon sade och teg, i sitt älskande sinne bedröfvad.
Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan,
Höjde sitt hufvud och såg vidt öfver den strålande nejden,
Såg dess lunder och berg, dess speglande sjöar i solens
Mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljufva,
Såg och rördes till tårar af fröjd och talte och sade:
"Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, der man föddes,
Der man sin barndoms dar har plockat som blommor af tiden,
Räknade ej, blott ljufva och snart förvissnade åter?
Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta
Vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme,
Ser jag mot lunderna, der har jag tusende gånger i skuggan
Sutit med sömmen i famnen och tänkt. -- Nu säg, hvad jag tänkt då!
Allt är förtroligt och kärt, hvar planta, bekant som en syster,
Skjuter om våren opp, der hon väntas, och flyttande foglar
Komma, de samma som förr, tillbaka och bygga och sjunga.
Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka
Högre, än lyckan att här få lefva med egna beständigt?
Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas:
Mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets
Ängar och skogarna der och den solbestrålade fjärden.
Derför måste väl nu den ädle begära en annan,
Söka en flicka, som ej qvarlemnar så mycket i hemmet
Älskadt och ljuft och bättre förstår värdera hans håfvor;
Sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket,
Menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas."

Så hon sade och hann ej mera än fatta beslutet,
Hann ej ängslas ännu och besinna sig, huru hon skulle
Yppa det se’n och våga bedröfva den ärade herren;
Ty i det samma rullade fram på den banade vägen,
Skymd i en hvirfvel af dam, en kärra, och vänligt i farten
Lyfte de resande hatten och helsade flickan i fönstret.
Denna i blinken kände igen sin väntade broder,
Klappade händren gladt tillsamman och, glömmande oron,
Skyndade ut att se och möta de komna på gården.



Hanna (Johan Ludvig Runeberg, Utgifven första gången år 1836)
  • Till den första kärleken - 107, 108
  • Första sången - 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125
  • Andra sången - 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137
  • Tredje sången - 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter