Farväl till Äran

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(1820.)


     Om vin och flickor höj en sång,
          Ty dårskap är allt annat!
          Se, hur i glömska stannat
     Den hymn, som frihet kvad en gång.
          I järn man löder
          Oss åter, bröder:
Kom, låt’ oss därför se hur drufvan glöder!
     Ett folk, som bojan trycker ner,
     Min dristighet med misshag ser,
Om jag ett härskri för idyller ger.
          Farväl då, arma Ära!
          Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.

     Hvad? Hjältar, grånade i fält,
          Till hofs gå för att tjäna,
          Och det, då min Camena
     Sjöng hop en här till deras tält!
          Om mig min stjärna
          Beskär en tärna,
Skall hennes kyss mig få att tiga gärna.
     Förstår jag smickra, torde jag
     Själf få en syssla någon dag:
Jag kan som hofnarr kungen bli i lag.

          Farväl då, arma Ära!
          Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.

     Åt fiendernas röfvarband
          Sig styrelsen försvurit,
          Och »rättens» männer burit
     På Themis’ bildstod våldsam hand.
          Hvad har jag, myra,
          Sagt i min yra?
Förlåt, jag går att kransa glas och lyra!
     Jag minnes domstoln som sig bör,
     Och stannar hellre utanför:
Jag ser ej Minos -- Cerberus jag hör.
          Farväl då, arma Ära!
          Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.

     Tyranner, närde med vår märg,
          I ären orkeslöse:
          Tänk blott, om jätten nöse!
     Då ramlade väl dvärg på dvärg.
          Men är jag galen?
          De fräcka talen
Må tystna, får jag blott ha kvar pokalen.
     I slafvar, klagan är ett brott:
     Hvad rör oss -- ha vi nektar blott, --
Om världen har det illa eller godt?
          Farväl då, arma Ära!
          Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.

     Vår frihet lutat sig till ro
          Att feberdrömmar drömma;
          Först då vi lärt att glömma,
     Kan glädjen stadigt sätta bo.
          När allt de kufva,
          Och sångens dufva
Tillbaka dignar på sin blomstertufva.
     Ej mer lik örnen högt hon styr:
     Till ljufva bragder hem hon flyr.
Mig Bacchus kallar -- och jag följer yr!
          Farväl då, arma Ära!
          Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter