Femte natten (Svartsjukans Nätter)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Frid, milda afton! Jord och himmel frid!
En lifstidsfånge lik, som blef benådad
Och kom ur tornets natt, ur jern och boja
I dagens vida tempel ut igen,
Der solen brann, der luften ljöd och fältet
I löf och blommor mot hans anblick trädde
Och hvarje bana var förutan gräns
Och hvarje sällhet såsom himlen öppen;
Lik honom, endast mera säll, står jag
Ibland passionens sönderbrutna länkar.
På detta spegelklara haf af frid
Vill hjertat bäfva, o, och kan det icke,
Och tanken skakar tveksamt sina vingar
Och vill ej tro sin frihet, och likväl
För hvarje vingslag honom öfver molnen.
Hur skönt jag lefver, o, hur lätt jag andas,
Hur herrlig strålar qvällen för mitt öga,
Och hoppet vet dock af en bättre morgon.
En kärleksbädd är jordens gröna matta,
Och sömnen är dock mera ljuf derunder.
Hur saligt allt! -- Jag står på Minnas graf.
Jag står på Minnas graf! -- O, det är ljuft
Att tänka, hur hon hvilar lugnt här nere,
Och hur jag sjelf skall snart få hvila lugnt.
Du sofver, Minna? Nej, du sofver ej! --
Ditt hjerta sofver, men din ande vakar,
Din skuggbild är det, som så kärligt ser
Ur hvarje blommas daggbestänkta öga;
Med fogelsången, som ur parken skallar,
Melodiskt blandad, når din röst mitt öra;
En hviskning sänder du i hvarje fläkt,
Ett budskap med hvar sky, der oppe tågar;
Och jag förstår din vink och lyder den.

O! Hvad är sorgen, på hvars altar vi,
Nattvandrande i stoftets dalar, offra?
Och denna här af mödor och bekymmer
Och qval och fasor, som förtära sinnet,
Hvad äro de? -- En tropp af skuggor blott,
Fantomer, verkliga för tankens öga,
Så länge han i mörkrets rike dväljs,
Men tomma, utan varelse och kraft,
Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga.
Ej utom grusets räcka ödets gränser;
Och menniskan, som är på jorden jord,
Är himmel genast, då hon är deroppe.
Hur ser jag icke nu med ömkan neder
På er, o nätter, som jag genomvakat,
På er, o dagar, som jag gråtit bort!
Jag kan knappt mera fatta dessa små
Bekymmer, som mig syntes då så stora;
Ty i min kärleks rika helgedom
Hur obetydlig var ej denna skatt,
Bom sköflades af oinvigda händer!
Hvad ägde icke Minna qvar för mig?
Den själ, som låg odödlig i dess öga,
Den skönhet, som i hvarje fiber brann,
I tiden tänd, men tänd för evigheten,
Den var för mig; för hennes make var
Ej annat än det stoft, der masken nu
Som han sin medvetslösa högtid firar.

Hur lydde Minnas sista ord till mig?
"Som jag skall du kan hända länge drömma
Att du förgäfves söker här din sällhet,
Och såsom jag skall äfven du en gång,
Med hjertat lugnadt och med själen ljus,
Förvånad vakna, sluten i dess armar."
O! Nu förstår jag hennes mening klart.
Min plåga var en dröm, -- det verkliga
Är icke födt och skiftar ej med stunden.
Ett enda var dock sant: det var min kärlek;
Jag sof uti dess famn, -- nu är jag vaken.
Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor;
Nu ser jag Minna, himlarne och Gud.
O kärlek, huru skön är icke du
Emot den Amor med förgiftadt koger,
Som dikten målar och passionen tror.
Du står förklarad för mitt öga nu;
Jag ser din båge riktad, men den är
Den öppna famn, du sträcker ut mot verlden;
Och dina pilar känner jag, -- de bildas
Af oskuld, salighet och ljus.
Det var en stund, -- jag såg dig då i samma
Gestalt som nu, -- det var den första gången,
Jag dig förklarad såg i Minnas blick.
Dig slöt jag då med henne mot mitt hjerta;
Men blott en stund, se’n fann jag dig ej mer.
Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning,
Och för sömnvandrarn genom lifvets natt
Sjöng sinligheten en förrädisk vaggsång.
O! Endast tvenne flyktiga minuter,
O, af det långa lifvet endast tvenne
Är menniskan ur stoftets dvala väckt
Och kan mot andeverldens vällust skåda;
Och dessa gry med hennes första kärlek
Och hennes sista stund. -- Som barnet hvilar
Med slutna ögon vid sin moders barm,
Så hvilar menniskan i evighetens.
En gång vid modrens kyss slår barnet opp
Sin blick och ler och somnar in ånyo;
Och det är bilden af vår första kärlek.
Men drömmar smyga till den spädas sinnen,
Oroande, försåtliga och grymma,
Som störa pulsens gång och hjertats frid;
Och slumrarn qvider då, och tårar tränga
Igenom ögonlockens trånga galler,
Och modren sluter honom närmare
Och närmare emot sitt bröst, till dess
Han vaknar, ser förvånad opp och känner
Den hulda snart och ler igen och sträcker
De späda armarna med fröjd mot henne;
Och det är bilden af vår sista stund.
Men icke alltid plågas slumrarn dock
Af svåra syner; ty minuter gifvas,
När leende i någon jordisk form
Hans bättre lif för honom uppenbaras,
Fast bilden är förgänglig som hans dröm.
Hvad var min kyss, som outsläcklig brann
På Minnas rosenläppar? Hvad den sällhet,
Som brusade igenom mina ådror,
Hvar gång jag henne tryckte mot min barm?
Hvad var det ljus, som herrligare då
Från dagens gyllne källa tycktes flöda?
Den skönhet hvad, som då uti min själ
Så yppigt ur naturens fullhorn tömdes?
Hvad voro de? Blott drömmar, -- ack, men drömmar,
I hvilkas skuggdrag dock en vänlig skymt
Af evighet och himmel låg förklarad.

Jag står på Minnas graf och tänker än
På forna sälla dar. Och hvarför skulle
Jag er förjaga, mina fröjders minnen?
Är icke lifvets bästa fröjd ändå
I dödens stilla gårdar såsom hemma?
Välkomna, bilder från min ungdomsverld,
Förtroliga gestalter, utan omsorg
Och utan strid, med hjertan, fulla blott
Af stundens skänker, och med ögon, blinda
För hvad en framtid i sitt sköte bar!
Välkomna! Här vid grafvens rand är stället,
Der oskuldsdrömmar obesvikna drömmas,
Och sorglösheten för en dag, som gryr,
Ej vid dess skiften får med marter gäldas.
Här är ert rätta hemvist, här är ljuft
Att se er åter, och jag vill besvärja
Ur mullens djup den tysta slumrarinnan,
Och än en gång med er och henne gå
Min gröna, rika barndoms dal igenom.

Men tiden flyr och afskedsstunden nalkas,
Ett afsked, der om återkomst ej talas,
Men intet hjerta lemnas tröstlöst qvar.
Jag flyr nu från ett land, der jag en främling var,
Och mot mitt sköna hemland syftar färden.
Och mången fröjd blef denna kust mig skyldig,
Ack, mången lofvad fröjd, men ingen tår
Af pröfningarnas gift, af sorgens galla.
Dock dröjer jag med fuktadt öga än
Uppå den kulna, törnesådda stranden.
Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart,
Och ömt försonad blickar jag farväl
Åt hvad jag nu för alltid öfvergifver.
O, det är lätt att oförrätter glömma,
Då man är öfver lidandet och sorgen,
Och ingen bitter tanke tar man med
Till kärlekens och fridens ljusa fester.
Farväl, du höga drott, som evigt ung
Din eldvagn genom eterns rymder åker,
Du milda sol, farväl! -- För hvarje gång
Jag jublande på ditt triumftåg skådat,
För hvarje gång jag i ditt varma ljus
Tyckt fosterlandets klara dagar skimra,
För hvarje fröjd, som i ditt hägn slog ut,
För hvarje känsla, som din låga mognat,
För ljusets och för lifvets bästa gåfvor,
Haf tack, haf hjertlig tack! -- Snart skall jag mer
Ej se din morgonrodnad gry, ej höra
De hymners ljud, som följa dina spår;
Men du, ej trött, ej åldrad, skall ännu
Ditt friska spann igenom verlden jaga,
Och mäta sekler åt förgängelsen
Och lugnt utur förgätna slägters mull
Till blomning åter nya slägter väcka,
Till dess du äfven en gång, mätt af år,
Ur redet löser dina gyllne fålar,
Och lägger ned ditt rika lån hos Gud. --
Till dess farväl! -- Och du, o sköna dal,
Som i din blomsterfamn mig tog den stund,
Jag kom som gäst till obekanta länder,
Du, bland hvars lunders sus och källors sorl
Jag mig så ofta i mitt hemland drömde,
Farväl, farväl! För mig skall icke mer
Din majdag gry och dina blommor knoppas.
Men tag en annan i mitt ställe då,
En annan irrande som jag i gruset,
Tag honom till ditt skötebarn som mig,
Och skrif för honom med hvar nyfödd vår
Din blomsterskrift om bättre regioner.
Och er, och er, o millioner hjertan,
Som blifven här att glädjas och att lida,
Åt er en afskedssuck, ett ömt farväl!
För er är pröfningen ej slutad än,
Men många hårda strider obeståndna.
O! Klagen ej, fastän ej hvarje frö,
Som hoppet djerft i ödets drifhus kastar,
En grönklädd stängel skjuter opp och bär
Lycksalighetens himlaburna frukter;
För dem är tidens sol för kall ändå.
Men om, af bittra sorgers tårregn ammad,
En jordisk sällhet slutligt gror för er
Och äfven den af kulna stormar skördas,
Så klagen ej ändå, ty med sin vällust
Och med sitt qval är lifvet dock en dröm! --
Och nu, och nu är intet mera qvar!
Håll famnen öppen, Minna, der du glad,
Ur englars krets mot min förvandling skådar;
Håll famnen öppen, -- om ett ögonblick
Är jag hos dig, i dina armar redan. -- --



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter