Fjärde akten (François Coppée)

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Samma dekoration som i andra akten. Vid ridåns uppgång ser man
Ourosch, sårad i benet, med foten upplagd på en pall, låta förbinda
sig af sin dotter Anna, som ligger pä knä framför honom. Lazar står
bredvid dem.


FÖRSTA SCENEN.[redigera]

       LAZAR.

Besegrade igen?

       OUROSCH.

       Javisst! Stor sorg för landet!
Hör Anna, tvätta väl mitt sår -- lägg så förbandet.

       ANNA.

Vi miste hundra man, så sägs.

       OUROSCH.

Tvåhundra nog,
Förutom sårade.

       LAZAR.

       För sjunde gången slog
Oss turken, se’n ej mer en Mikael oss leder.
Fördömdt! Den Constantin vår undergång bereder
Uti sitt öfverdåd.

       OUROSCH.

       Jag rädes.

       LAZAR.

Är det rätt
Att lämna Balkans skydd och slåss på öppen slätt?

Att löpa blindt till storms mot turkarnes förskansning?
Den store Brancomir han stred med vett och sansning,
Han tog emot attack och vann hvartenda slag.
Det var en karlakarl!

       OUROSCH.

Sant är, att nederlag
Beständigt träffat oss, alltsedan han vardt funnen
Med svärd i stelnad hand, vid rishög halfförbrunnen,
En korsets riddersman och Balkans sköld och stöd
Som räddat sina berg än med sin hjältedöd.

       LAZAR.

Om blott från Viddins torg, som nu din bronsbild äger,
Du såge, Mikael, din här förutan seger
Af turken fjät för fjät tillbakaträngd i daln,
Du stege kopparsmidd hit ner från piedestaln!

       OUROSCH.

Tyvärr, med honom tycks vår lycka vara jordad.

       (Reser sig upp.)

Haf tack, mitt barn! Nu är förbindningen fullbordad,
Din läkebalsam jag ej nog kan skänka pris.

       ANNA.

Min far, mot Constantin är ni ej orättvis?
Som god anförare ni ansåg honom redan,
Han slog ju fienden för ej så längesedan?

       OUROSCH.

Det var i fadrens tid och under hans befäl.

       LAZAR.

Förändrad är han ock.


       OUROSCH.

       Förändrad, ja fullväl!
En sådan sorg som hans all måtta öfverskrider.
Så dyster uppsyn ej jag sett i mina tider.

       ANNA.

Ni tadlar sonens sorg?

       OUROSCH.

       Ej så min mening var;
Men det finns annat sätt att sörja sådan far.
Att kräfva blodig hämnd är bättre än att gråta.

       LAZAR.

Men är det verklig sorg? För mig det syns en gåta.
Vid fadrens namn man ej har sett hans öga vått,
Men han får rysningar, lik en som gjort ett brott,
Och mera samvetskval han röja tycks än saknad.
Det säges, att med skrik ur nattens hvila vaknad,
Han ber, med uddhvass sten sitt bröst han slår till blods.

Så är en sinnessjuk, en brottsling blott till mods.

       ANNA.

I krigsmän, det är grymt så obarmhärtigt klandra.
Han brottslig, sinnessjuk?

       LAZAR.

       Det ena som det andra.

Hvem vet? Kanske det är en hemlig plan han haft
Att rifva upp vår här och slita ut vår kraft
Och bringa oss därhän att trötta uppge striden.

       OUROSCH.

Väl möjligt.

       LAZAR.

       Klandervärd jag fann re’n förr i tiden

Gent emot fångarne hans dumma blödighet.
De få, vi tagit se’n, dem gaf han, som man vet,
Pardon.

       OUROSCH.

Men turkarne ej skona barn och kvinna.

       LAZAR.

Han andras sällskap skyr och ser blott sin slafvinna
En hedning --

       OUROSCH.

       Ja, det är mot skick och mot natur.

       LAZAR.

Och mot sin styfmor hårdt han handlat, eller hur?
Du tålte henne ej, men inför hennes smärta
Du medge bör, Ourosch, att hon i troget hjärta

Den stores minne gömt, och man ej finner lätt
Så ädel sorg, som bärs på värdigare sätt.

       OUROSCH.

Jag kan ej neka det.

       LAZAR.

       Men sonen, hätsk kantänka,
Har vägrat återse sin höge faders änka.
Se’n dess uti sitt torn hon lefver innestängd
Som nunna, sänkt i bön, i kammarn svartbehängd.

       ANNA.

Allting hos Constantin då syns er oförsvarligt?

       OUROSCH.

Mitt barn, vi genomgå ett tidsrum som är farligt,
Och mången modet fällt i detta helga krig.
Då offren ej ta slut, har ifvern saktat sig.
Osäker blir till sist samvetets egen stämma.

Så Serbiens furste, så Bulgariens lät sig skrämma.
I slagnas sinnen lätt förräderi slår rot...
Och så de smögo sig till segerherrens fot.

       ANNA.

Tror ni att Constantin...?

       OUROSCH.

       För tidigt väckt är frågan.
Vi spörja dock hvarann om orsaken till plågan,
Det gåtfullt mörka kval, som han ej kan bli fri.
Först nederlag... och se’n... kanske förräderi!

       ANNA.

Han en förrädare! -- Osunda drömmar bara!
Orimligt!


       LAZAR.

       Saken så kamraterna förklara,
Och deras vrede snart i flammor ut skall slå.
       (Constantin synes i fonden.)

       ANNA.

Var tyst, det är han själf, som kommer!

       OUROSCH.

Låt oss gå!

       LAZAR (fattar om fästet till sin dolk).

Ha, om jag visste blott! Vid Gud, med denna knifven...

       OUROSCH (drar honom med sig).

Håll mun på dig och kom!

       ANNA (går sist ut, med en blick på Constantin).

Så blek och öfvergifven!


ANDRA SCENEN.[redigera]

       CONSTANTIN (ensam. Han skrider långsamt framåt, blek och
affallen, försänkt i dystert grubbleri}.

Jag känner jag gjort rätt. Jag måste handla så.
Men om så är, hvarför urskuldar jag mig då?

Jag har ju gjort min plikt och ingen här rannsakar.
Det är då utan grund jag bleknar och jag skakar.
Jag straffade, när det nödvändigt borde ske
Och handlingen förmår jag utan tvekan se
Omutligt klart belyst utaf det sken du sprider,
Ledstjärna, samvete, mitt ljus i mörka strider.
Jag ryser, ryser dock uti mitt kött och blod.
Om ej jag brottslig är, hvi då på pannan stod
En iskall dagg, som flöt i droppar tungt och sakta?
Och hvarför kan jag ej min högra hand betrakta?
Hvi stötte jag med skräck bort bägarn, där jag såg
I afskydd purpurfärg det dunkla vinets våg?
Rättvisans tolk jag var, hans brott mot himlen skriat.
Med straffets svärd mitt land, ja, världen jag befriat,
Väl tjugo folk på knä för kors och törnekrans.
Gud styrde själf min arm vid sina stjärnors glans.

Som mot en giftig orm på vägen jag förfarit,
Då jag förrädarn slog -- men han min fader varit!
För detta räddningsverk jag slog min egen far!
Om nu för slaverna hans minne rent står kvar,
Om folket som martyr och hjälte honom vördar,
Om man på Viddins torg hans skepnad återbördar
I den odödlighet, som bronsens gjutning ger,
Och där ur luftig rymd gestalten blickar ner
Till seklers föresyn i sagan och i sången,
Det är för att jag dräpt missgärning ofullgången,
Det är för att jag dolt hur detta blod vardt spilldt,
Det är för att, trots allt, jag straffat honom mildt,
För att jag unnade den döde lagrad hvila,
Triumf och ärestod, ej skam och bödelsbila.
Det hjälper ej. Hans blod dock ropar högt ur mull!
Sin faders baneman, men from och hänsynsfull!

Jag må bemantla det med vackra epiteter,
Men fadermördare ändock jag är och heter.
Ja, jag har gjort min plikt -- ej samvetet mig tär;
Men ständigt för min syn den döde mannen är.
Han följer öfverallt, han följer mig evärdligt.
Jag skuldlös är, och dock är lifvet outhärdligt.
Jag döden manat ut, liksom i vanvetts brand,
Min häst jag blindt dref fram utefter bråddjups rand,
I oförvägen strid till döden har jag giljat;
Att sluta som soldat mig Gud dock ej beviljat.
En kristen har ej rätt själf bära hand på sig,
Men från mitt lidande, o Gud, förlossa mig!
På döden kallar jag, likgodt med hvad för plågor,

Död med förskräckelse, för svärdsegg eller lågor,
Tortyrer utan namn, som köttet fasar för,
Jag skall välsigna er, om jag allenast dör.
Vanära och schavott -- jag tager allt tillika.
Jag döden hälsa skall, liksom den kärleksrika
Befriaren, som bäst mitt djupa kval förstod;
Ty jag ej lefva kan, med denna smak af blod
Som efter spis och dryck på mina läppar lämnas.
Jag viker steg för steg för vålnaden, som hämnas.
Jag sett -- och all min kropp af ångestfrossa skalf --
En syn, som bränt sig fast inom min hjärnas hvalf.


TREDJE SCENEN.[redigera]

       CONSTANTIN. MlLITZA. (Militza inträder med händerna fulla
af blommor.)

       CONSTANTIN (i det han varseblir henne).

Militza!

       MILITZA.

Rosor jag dig bringar fullt i famnen.
Slafvinnan dristar ej att spörja efter namnen
På sorger, som hon ser uti sin herres blick.
Hon led också, men teg. Hon efter blommor gick.
Jag bringar nejlikor och liljor daggbesprängda
Och rosor först och sist, af vällukt genomträngda,

Af doft, som visar väg till dem i dunkel natt.
Det är på blomsterspråk min känsla öfversatt.
Mitt hjärta blott i smyg sin tåredagg törs dugga
På rosor doftande i nattens tysta skugga.
Din sorg är stängd för mig, men lindring vardt beskärd,
Så har jag tyckt mig se, af känslans blomstergärd.
Om för ett ögonblick bekymren mindre stinga,
Låt hvita liljor mig och röda rosor bringa!
Min dyre herre, tag med godhet blomstren mot,
Låt mig få sjunka ned med dem intill din fot!
O, när jag plockat dem, ditt namn var hjärtats hviskning --
Tag sucken med den doft, som bringar dig förfriskning!
Må för dem båda två ditt kval fördela sig,
O skänk ett leende åt blommorna och mig!

       CONSTANTIN.

Jag döden kallade med sammanknäppta händer,
Och ödets ironi nu kärleken mig sänder.

Välsignad likafullt du med din blomsterskatt,
Du sista stjärneglimt uti mitt hjärtas natt!
Välsignad arma barn, som tidigt lida lärde
För männers barbari! Ditt omedvetna värde,

Din rörande instinkt dem skämma ut i grund.
Så slickas mördarns hand ännu utaf hans hund.

       MILITZA.

Nej, tala icke så! O värdes slöjan draga
Ifrån de lidanden, som hjärtat hemligt gnaga!
Skänk mig förtroende! Var jag ej klarsynt, säg,
Den gång, när sveket sökt hitin sig bana väg?
Säg mig, hur gick det till att döden plötsligt fällde
Den man, hvars kopparstod de upp i staden ställde?
Säg, hvarföre se’n dess sin klo förtviflan slår

Uti ditt bröst...

       CONSTANTIN.

       Nej, nej! Du intet veta får.
Min fader för sitt land steg ren i grafven neder.
Misstanken, som vi hyst emot hans tro och heder,
En orättvisa var begången af oss två.
Svär, att ej mer den nämns, ehvad än hända må!

       MILITZA.

Jag lyder. Säg, vid hvad vill du att jag skall svära?
Kanske vid denna dolk, du gett mig lof att bära?
Af allt den är för mig det dyraste jag vet.
Det skall ej nämnas mer. Nu har jag svurit det.
Ack, herre, lugna dig! Låt mina läppar nalkas
Intill din hand -- kanske att febern något svalkas,
Och låt i fallet mig uppfånga få den tår
Jag stundom darra sett i dina ögonhår
Vid ljudet af min röst. Jag dricker där berusning,

Det är lycksalighet, är mera än den tjusning,
Som ryms i himlarne. i paradisets frid.
Mitt hjärta är för fullt, det sprängas vill därvid.

       CONSTANTIN.

Dröj, ögonblick af lugn, som unnas mig så sällan,
Lik ökenvandrarns rast vid palmerna och källan,
Besök i fångens cell af solens gyllne ljus!
Min tanke sölad är liksom ett slaktarhus.
Där kan, tack vare dig, du medlidsamma unga,
En fjäril fladdra nu, en liten fågel sjunga.

       MILITZA.

Om med min kärlek jag förmådde ge dig tröst!

       CONSTANTIN.


Ack nej, ty hvad jag gjort, för hoppet slöt mitt bröst.
Blott för en snabb minut kan du förtviflan tysta.
Jag ville hugga af min hand, den af dig kyssta.
Bäst är att lämna mig. Blott grafköld råder här.

       MILITZA.

Nej herre! Du är skön som ingen annan är,
Och du är god -- din blick är ren som himlens fäste.
Jag älskar dig -- du är den ädlaste, den bäste!

       CONSTANTIN.

Så låt oss älska då! Kom tryck dig till min famn
Och må vår kärlek bli mitt sjuka hjärtas hamn!
Den väg, som uppåt bär, vi fastomslutna följa,
Jag höjd ur fasans natt och du ur skammens bölja.
Vår kärlek, vaknande, skall visa hur vi känt
Att oskuld vara bort vårt rätta element.
Vi danats båda två att lefva i det rena.
Du är min älskade, men själens brud allena

För himlen, som oss ser, ej ner vi blicka skyggt
Vid denna kyska kyss uppå din panna tryckt.
Mitt lif skall vara kort. En fläkt af dödens vingar
Jag känner re’n kring mig. Han snart mig hvilan bringar.
Själf skall du följa mig. Oskyldiga, vi två
Uti hvarandras famn till evigheten gå.
En njutning, endast en, må mig ännu hugsvala:
De blommor, där i doft jag känt din kärlek tala
Och ditt medlidande, dem strör jag blad för blad
På dina lockar ner, liksom ett dopets bad.

(Vid de sista orden låter Constantin ett blomsterregn nedfalla
öfver den unga kvinnans hufvud och axlar.)


FJÄRDE SCENEN.[redigera]

CONSTANTIN. MILITZA. PAGEN ALEXIS.

       CONSTANTIN (till pagen, som inkommer:)

Hvad är det?

       PAGEN ALEXIS.

       Basilé, min ädla härskarinna
Vill tala med Ers Nåd.

       CONSTANTIN (afsides}.

       Ah, denna falska kvinna,
Som all vår ofärd gjort! Att henne återse!
       (Till Militza:)

Gå du, mitt barn!
       (Militza går.)

       Nåväl, det får då lof att ske.
Hon åter något ondt har planlagt, kan jag tänka;
Men jag är på min vakt.
       (Högt till pagen:)
       För in min faders änka!

(Pagen öppnar för den djupt sorgklädda Basilé, hvarefter han
aflägsnar sig.)


FEMTE SCENEN.[redigera]

CONSTANTIN. BASILÉ.

       BASILÉ (på tröskeln, afsides).

Nu ingen tvekan mer. Re’n böjd af nederlag,
Är ynglingen kanske för mina anbud svag.
Det gäller ett försök -- att tappa eller vinna.
Mitt allra sista hopp att maktens sötma hinna!

       CONSTANTIN.

Af mig hvad önskar ni?

       BASILÉ.

Du hatar mig, jag vet.
Det slag, som drabbat mig, ej lärt dig skonsamhet.

Min höge makes son mig undflyr, kall och sluten.
Jag kommer hit ändock -- ty kostbar är minuten.
Beständigt, stackars barn, i osundt grubbel sänkt,
Ditt eget hat af mitt besvaradt du dig tänkt.
Du rasar emot mig, förblindad i din villa.
Men jag vill visa dig, att du bedömt mig illa.

       CONSTANTIN.

Ni vill...

       BASILÉ.

       Att hjältens son kan finna hjälp hos mig
Jag visa skall.

       CONSTANTIN.

       Men hur?


       BASILÉ.

I det jag räddar dig!

       CONSTANTIN.

Ni, rädda mig?

       BASILÉ (afsides).

       Seså, här djärfhet är af nöden.
       (högt)

Ser du då faran ej, som hotar dina öden?
Din obetänksamhet, förlusterna i fält
Din här med raseri och misstro vedergällt
De slagna hundarne emot sin herre knorra,
Förrädare! så hör man allesamman morra.


       CONSTANTIN.

Jag en förrädare!

       BASILÉ.

       Än värre. På sitt sätt
Ha händelserna gett beskyllningarna rätt.
Ett bud i denna stund har ned som blixten slagit:
I landet turken är och Balkan har han tagit.

       CONSTANTIN (med ett högt anskri).

Ha!

       BASILÉ.


Re’n från alla håll bekräftelse man fått.
Det är vid Etropol han Balkan omkringgått.
En hålväg nattetid, en opåaktad remna
Har varit nog att allt uti hans händer lämna.
Förfärligt! Fem, sex dar -- och Viddin honom ser.
Det är en öppen stad och allt är slut för er.

       CONSTANTIN.

Nej, icke än!

       BASILÉ.

       Er kung, nu hotad så beklagligt
Att mista land och tron -- din tron, om allt gått lagligt --
Vill i förtviflan slå ännu ett sista slag.
I morgon kommer han, ja kanske re’n i dag
Bland bergen att till strids besättningarna kalla.


       CONSTANTIN (rusande mot fonddörren).

Till strids mot fienden! Till vapen alla, alla
I korsets män!

       BASILÉ.

       Var tyst! I öppet myteri
De lyda dig ej mer. Här är din makt förbi.

       CONSTANTIN.

De våga!

(Buller utanför, som fortsättes under hela scenen.}

       BASILÉ.

Constantin, hör du det vilda bruset?
Anklagelser och hot, som fylla hela huset?
På tröskeln biskopen knappt sätta skall sin fot,
Ett rop: förräderi! tar honom strax emot.

       CONSTANTIN.

Förfärligt!

       BASILÉ.

Hör och säg, om jag är ädelmodig!
Fastän du hatar mig, jag vill ändock förtro dig
Ett sätt att rädda dig i stund af fara full.
Det sker för Mikaels, min store makes skull.

       CONSTANTIN.

Ni önskar rädda mig? Men hur? Hvad skall jag göra?

       BASILÉ.

Det verk, din fader drömt, skall du tilländaföra.


       CONSTANTIN.

Jag?

       BASILÉ.

Till Trajani port han kom i nattens stund
Att vänta Othorgul och sluta där förbund.

       CONSTANTIN (afsides).

Hvad hör jag?

       BASILÉ.

       Om han haft allenast litet mera
Af snabb beslutsamhet, han lefvat att regera
Som Viddins kung allt land emellan berg och flod,

I stället för att stå som liflös kopparstod.

       CONSTANTIN (afsides).

O detta minnets sår!

       BASILÉ.

       Allt det han kunnat blifva,
Förstår du, Constantin -- står i min makt att gifva.

       CONSTANTIN (afsides).

O himmel nåderik!

       BASILÉ.

       De säga du förrådt...
En fras och intet mer. Uti din hand du fått
Att trygga landets fred och sällhet. Turkens seger

Är oafgjord, när han ditt citadell ej äger.
Med hemlig sändeman i går jag möte haft:
Fördraget öppet hålls och har ej mist sin kraft.
Sin blifvande vasall förlänar Storsultanen
Med kungavärdighet. Jag gömmer än firmanen.
En ändring ej behöfs. Sigillet sitter där --
Det är din fars, men ditt det ock tillika är.

(Hon rycker häftigt sultanens firman fram ur sin barm och håller
den framför Constantins ögon.)

       CONSTANTIN.

Gud, Brancomirs signet!

(Skri och buller utanför.)

       BASILÉ.

       Hör hoparne, som vråla!
Om Stefan komme nu, hur skulle de dig måla
Lik en som svek sin plikt mot krigshär och nation!
Men jag gör dig till kung -- jag bjuder dig en tron.
Mer rådsnäll än din far, begagna raskt din lycka,
Låt turken slippa fram och dig med kronan smycka!
Hon, hvilken räddat dig i farans ögonblick
Och hittills oförtjänt ditt hat blott skörda fick,
Hon till belöning vill ej något mer begära
Än att med råd och dåd alltjämt få stå dig nära,
Att verka för ditt gagn som gäst i ditt palats

Och sitta vid din tron uppå en lägre plats,
Dig älska moderligt, ditt stöd och din väninna.
Du antar, Constantin?

       CONSTANTIN.

       Du afskyvärda kvinna!
Vid nedrighet som din står tanken nästan stel.
På nytt och emot mig försöka samma spel!
Den hemlighet jag ej står ut med att förtiga,
I synen slungar jag på dig, du skändeliga!

       BASILÉ.

Hvad säger du?

       CONSTANTIN.

       Så hör, med svärd i hand jag var
Bredvid Trajani port allena med min far.

       BASILÉ.

Du!

       CONSTANTIn.

Och jag visste allt -- allt hör du, afskyvärda!
Du lyckats Brancomir så djupt i brott förhärda,
Att fullt beredd han stod till svek emot sitt land;
Jag därför tog hans lif med denna högra hand.

       BASILÉ.

Du själf -- hans egen son!

       CONSTANTIN.

       Min faders blod jag gjutit,
Men du, du skulden bär för hvad jag skräckfull brutit,
Och jag, att tiga dömd af ödets grymma spel,
Ej röja får ett brott, i hvilket han tog del.
Att för en eftervärld hans namn må fläckfritt finnas,
Skall du -- o hvilket hån! -- af straffet icke hinnas.
För jord och himmel ej jag får dig klaga an.

Men här berätta dig åtminstone jag kan
-- Min enda bittra tröst i denna tvungna tystnad --
Att bubblan jag förstört, din lumpna ärelystnad,
Att nätet du lagt ut i samma olycksnatt
Slets sönder genom mig och fick ej rofvet fatt.
Ja, det var jag som lät ditt hopp i stycken springa!
Lik udden af en dolk jag i ditt bröst vill stinga
En saknad frätande, att evigt dröja kvar.
Din del i detta mord på dig jag vältat har;
Till en upprättelse mot hvarje lag du kränkte,
Det blod, som sköljt min hand, jag i din panna stänkte.

       BASILÉ.

Tag dig i akt!

       CONSTANTIN.

       Jaså, med kronor spela boll
Det skulle smakat dig? Du är ett stoft, ett noll,
Och det tack vare mig. Sjunk att i dyn dig gömma!
Och nu till kamp och strid!

       BASILÉ.

       Men hämnden skall ej glömma.

(Fanfarer och tumult utanför. Fonddörren öppnas på vid gafvel
och in träder hastigt Biskopen-Konungen, med den krönta mitran på
hufvudet. Han bär ett harnesk öfver sin hvita skrud och håller i
handen ett litet gyllne relikskrin fäst på spetsen af ett slags spira.
Han åtföljes af några bojarer och med liar beväpnade
bönder. Citadellets soldater tränga sig i oordning omkring
konungen.)


SJÄTTE SCENEN.[redigera]

BISKOPEN-KONUNGEN. CONSTANTIN. BASILÉ. MILITZA. OUROSCH. LAZAR.
ANNA.

       CONSTANTIN.

Min kung!

       SOLDATERNA.


       Rättvisa!

       LAZAR (till konungen:)

       Ja, din hjälp vi ropa an!
Vi klaga inför dig på misstänkt höfvitsman!
Vår konung, gör oss rätt!

       OUROSCH.

O rädda oss i nåder!
Han störtar oss.

       LAZAR.

       Förryckt det är han.


       OUROSCH.

Han förråder.

       LAZAR.

Vi voro segrare, då fadren för oss stred.
Ned med hans falske son!

       OUROSCH.

       Ned med den slagne, ned!

       SOLDATERNA.

Ned med förrädarn!

       BISKOPEN-KONUNGEN.

       Tyst, upproriska soldater!
Hos mig ej något vinns med skri och vilda later.
Jag sökt dig, Constantin, på denna farans dag,
För fosterlandets väl vi slå ett sista slag.
Fastän du motgång rönt, ditt mod är fullt bepröfvadt.
Ej myteriets larm mig rubbat eller döfvat.
För orättvisorna jag sluter örat till;

Men jag ett allvarsord till skaran säga vill,
Att lyckan mången gång den tappraste kan svika,
Att, kristen och soldat, af mig du aktas lika,

Och att beskyllningen är harm och blygsel värd.
Jag af min vänskap dig offentligt ger en gärd:
Då jag, en andans man, hvars lopp är snart fullbordadt,
I denna nödens stund med vapen mig omgjordat
Till kamp för fosterland att leda korsets män,
Dig, Constantin, jag valt till närmste följesven
Att skydda min person och heliga reliker.
Ur folkets sinnen så, jag tänker, fruktan viker
Och ingen misstro mer på dig skall hvila tung,
Är du nu nöjd, min son?

       CONSTANTIN (kastar sig till hans fötter och kysser hans
hand).

       Min vördnadsvärde kung!

       BlSKOPEN-KONUNGEN (till soldaterna:)

Jag kan ursäkta er, som motgångar förblinda,
Men vid anklagelse kräfs först bevis, som binda.
Med lydnad följen nu en värdig chefs befäl!

       BASILÉ.

Men jag anklagar, jag, och har bevis jämväl.

       BISKOPEN-KONUNGEN.

Ni min furstinna?

       CONSTANTIN (afsides).

       Gud!

       BASILÉ.


       Bevis du ville hafva,
Min biskop? Jag, som nyss i smärta fått begrafva

Min make Mikael, vårt lands begråtna vakt,
Förklarar högt härmed, att desse sanning sagt.
Se här -- tag själf och läs beviset, som jag gifver!
       (Hon lämnar konungen firmanen.)

       CONSTANTIN (afsides).

Förfärligt!

       BISKOPEN-KONUNGEN (i det han genomögnar dokumentet).

       En firman... där kronan lofvad blifver
Åt den som Balkans pass för turken öppna vill.
Hvad ser jag? Store Gud! Ja -- Brancomirs sigill!

       FOLKHOPEN (med harm och fasa).

Ah!

       BASILÉ.

Till medskyldighet försökte han mig draga,
Men jag mitt land har kärt. Må ni hans hufvud taga!

       CONSTANTIN.

Eländiga!

       BASILÉ.

Jag går att lefva för min sorg...
tab>(Afsides.)

Men hämnad!
       (Hon går under sorl af folkhopen.)

       CONSTANTIN (afsides).

Får det ske, o Gud i himlens borg?
Din vrede drabbar tungt och mig i stoftet böjer.
Jag kan ej rädda mig, om ej min far jag röjer.

       BISKOPEN-KONUNGEN.

Du ej försvarar dig?


       CONSTANTIN (afsides).

       Men huru, huru blott!

       BISKOPEN-KONUNGEN.

Så tala! Rentvå dig från detta svarta brott!
Din tystnad fäller dig och såsom skyldig dömer.

       CONSTANTIN (afsides}.

Min faders brott och slut för människor jag gömmer.
Välkommen, död, till mig! Jag reds ditt möte ej.


       BISKOPEN-KONUNGEN.

Jag spörjer sista gång, vill du ej svara?

       CONSTANTIN.

Nej.

       FOLKHOPEN.

Död åt förrädaren!

       BISKOPEN-KONUNGEN (håller dem tillbalka med en åtbörd).

       Hans skuld är klar som dagen,
Och falla inom kort hans hufvud skall för lagen.
Med en Ischariot han lika ansvar bär...
Grip honom!

       (Några soldater bemäktiga sig Constantin.)

Tänkom nu på hvad oss närmast är!
För frihet, hem och tro till striden ordnen eder!
Som höfding finnes blott, att föra edra leder,

En präst med hvita hår -- men Herrans hjälp gör stark.
Framåt mot turkarne!

       FOLKHOPEN (med hänryckning).

       Vi följa vår monark!

       (Biskopen-Konungen går, följd af hopen.)

       CONSTANTIN (afsides, under det man binder honom).

Från lifvets börda, Gud, att ändtligen få domna
På förhand ville jag de värsta kval välkomna.
Du valde ett åt mig utaf förfärligt slag...
       (Blickar rundt omkring sig.)
Af alla skydd och flydd, hur gräsligt!

(Militza, som i folkhopen har följt med det som
tilldragit sig, nalkas nu till fången och knäböjer
framför honom.)

       MILITZA.

Här är jag.




Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.