Fjerde natten (Svartsjukans Nätter)

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Hon är försvunnen, ja, hon är försvunnen!
Det enda minne, jag af henne fick,
Är spåret på det daggbestänkta gräset,
Och qvistarna som darra än, der hon
Gick stilla fram emellan skogens stammar.
Ja, hon är borta; som en aftonrodnad
Försvann hon bakom klyftorna och träden,
Och ensam står jag qvar -- en dyster natt.

O, jag var säll ändå; jag slöt den hulda
Emot mitt hjerta, och jag led allena,
Och hon var trygg i sömnen som ett barn.
En här af minnen från förflutna tider
Slog opp sin skådeplats kring slumrarinnan
Och spelte genom mörkrets glesa flor
I vexlande gestalter för mitt öga.
Der såg jag er, o mina barndomsdagar,
Med edra klara solar och ert lugn,
Då tanken än ej visste af sig sjelf,
Ej flugit ut ännu att fåfängt söka,
Lik Noachs dufva, någon grönklädd strand,
Men gungade i drömmens trygga ark
På lifvets vida, bottenlösa bölja.
Dig såg jag äfven, lund, der jag en gång
För Minna blottade mitt hjertas lågor,
Der lättbevingad, svalan lik, som sväfvar
Mot vårens famn ur sundets purpurvåg,
Bekännelsen flög öfver hennes läppar,
Och hennes blickar greto perlor till
En krona åt min segrande förhoppning.
Dig återsåg jag, djup af sällhet, stund
Och evighet tillika, då min kyss
För första gången i den svala qvällen,
Vid lundars susning och vid foglars sång,
På hennes läppars vällustbädd försof sig.
Och er och er, o eder, tusen gånger
Besvurna och igen besvurna, såg jag,
Ej lätta och förhoppningsfulla nu
Som fordom, men allvarliga och dystra,
På tidens vingar pekande och på
Det mörka ödets jernhand, der den tung
Låg, vårdslöst hvilande på brutna fjättrar. --
Så såg jag än med vemod, än med glädje
De dunkla hamnarna af forna fröjder,
Än bedjande för nattens flykt, och än
Att solen evigt ville borta dröja.

Men bergens toppar klarnade i vester,
Och snart mot dalen i en långsam ström
Flöt ljuset neder från förgyllda fjällar,
Och dagen frambröt, och hans strålar föllo
På Minnas bleka kinder re’n.
Då slog hon opp sitt öga, såg mig an
Med blickar, ej förslöade som nyss,
Men skarpa, genomträngande som pilar:
"Du är det, jag har funnit dig; min dröm,
Min svåra dröm är slut." -- Med dessa ord
Uppstod hon hastigt, gret en tår förstulet
Och tog min hand och talte himmelskt lugn:
"Se, plågans spjut är krossadt, täckelset
Är från mitt öga fallet; jag har funnit
Det jag har sökt, och hjertat vill ej mer.
Hvad jorden äger, hennes fröjd och smärta,
Har jag i bräddadt mått tömt ut, och mer
Har hennes trånga förråd ej att skänka.
Jag vandrar nu, dit du ej följa får;
Men snart jag vandrar längre bort, och då
Välkommen efter!
Som jag skall du kan hända länge drömma,
Att du förgäfves söker här, din sällhet,
Och såsom jag skall äfven du en gång,
Med hjertat lugnadt och med själen ljus,
Förvånad vakna, sluten i dess armar.
Till dess farväl!" -- Hon kramade min hand
Och vände stilla mot den smala stigen
Och började med långsam gång sin färd.
Min famn stod öppen, och mitt öga bjöd
I täflan med min tunga henne åter;
Hon såg min tår ej, och min bön dog bort,
Förgäfves klappande på hennes hjerta.
Sin bana gick hon, obeveklig, kall,
Den bleka månen lik på vinterns himmel.
Jag skyndade i hennes spår, jag ville
I mina armar sluta än en gång
Den afgud, som mitt hjerta evigt famnar.
Jag nalkades, -- hon såg tillbaka då,
Och höjde hotfullt varnande sin hand;
Förisad stod jag qvar på hennes bud,
En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen,
Lik sångaren i Plutos dunkla borg,
Då natten tog hans Eurydice åter.
Orörlig var min fot vid marken häftad,
Mitt bröst var länge utan suck och stämma,
Tills jag omsider såg, hur mer och mer
Den älskade i skogens djup försvann.
Då fick jag klagoröstens gåfva åter
Och ropade med hemsk förtviflan: Minna!
Men blott ur bergens sorgsna grottor kom
I långa suckar återsvaret: Minna.

Hon vandrar. -- Hjerta, frågar du hvarthän?
Hvarthän, om icke till sitt hem, sin make;
Ty hvarje ädelt sinne bär sitt tvång
Och smider pligtens kopparkedjor starka.
Välan, hon går tillbaka till de sina,
Med känslan kufvad af förnuftets bojor.
Hon får ej minnas, vill ej minnas mig,
Och snart skall vanan, som det tunga lättar
Och det förhatliga gör ljuft och älskadt,
Med milda händer blomsterhölja törnen
Af hennes olycksaliga förbund.
När då med fridens gryning i dess själ
Dess bleka kinders nya gryning börjar,
Hvem är den lycklige, hvars kyssar få
Ur deras morgonrodnad purpurn suga?
Och när ifrån den friska barmens skatter
Hon slöjan kastat och det rum beträder,
Der, lyst af lampan eller stjernan blott,
Försåtligt yppig högtidsbädden sväller,
Hvem följer glädjerusig hennes steg,
Och mäter, trånande, sekundens dröjsmål? --
Ha! Icke den, som ensam irrar här
Och dricker nattens kulna dagg och söker
En mossbevuxen klippas läger, -- nöjd,
Om han på den kan för en stund förglömma
Hvad han har varit, hvad han är och blir.

Hvad hvisken I uti mitt öra åter,
Dagskygga spöken, barn af mörkrets verld?
Hvad bröt väl Minnas make? -- Dock, hur ljuft
Att se det blod vid dolkens sidor stelna,
Som brunnit nog vid Minnas sida re’n!
Fly, afgrundstanke! Vill du locka bort
Ur själens famn dess enda skatt, den engel,
Som ensam blef den öfvergifne trogen
Och stundom talar om ett annat land,
Der Minnas kärlek möter mig på stranden?
Nej, han skall lefva, om han kunde än
Med tusen sinnen frossa af sin lycka,
Och ur min sällhets aska skall jag berga dock
En möjlighet af Minnas återkärlek.

Man talar om, hur dödens lugn är djupt,
Hur bojan faller af den tyngda anden
Den stund, då hjertat slår sitt sista timslag
Och mer ej mäter fångenskapens tid.
Och det är sant, att ingen stormil skakar
Det tjäll, som byggs åt slumrarn under kullen,
Att ingen smärta födes af den barm,
Som stilla under mossans djup förmultnar.
Men anden, anden, är han fri? -- O nej!
Han är ej fri i eterns ljushaf, der
Bevingad mellan stjernorna han sväfvar;
Han är ej fri i evighetens famn,
I himlens salar är han slaf ännu;
Han bär sin boja i sig sjelf, så länge
Han bär ett minne än af tidens kärlek,
Och denna kärlek är ej skakad af
Så lätt som grusets sköra fjättrar bräckas.
Se, klippan stiger brant mot molnets rand;
En färd till toppen, och ett språng från den,
Hvad ringa pris för sällheten och friden,
Om dessa kunde köpas dermed blott!
I tusen skilda drägter vinkar döden,
Så blid, så litet skrämmande i hvarje.
Jag kunde störta i dess öppna famn
Så glad som svanen i det klara sundet,
Och dröjer dock -- o, hvarför dröjer jag?
Ha! Blefve anden friad genom döden
Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta,
En suck, en enda klagan skulle då
Ej mera flyga öfver mina läppar.
Nej, blomsterkransa skulle jag min panna,
Till fjällets spetsar ett triumftåg göra,
Och under glädjesånger ville jag
Mig segrande i djupets chaos störta.
Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif,
Blott mera mäktigt att sitt qval begripa.

O! Ingen himmel vore herrlig nog,
Att locka dig från jordens dalar, ande!
Så länge Minnas hjerta klappar der.
Vid henne skulle du din frihet fängsla,
Oemotståndligt till din afgrund dragen,
Lik fogeln, som af ormens blickar snärd,
Med öppna ögon i hans eldgap flyger.
Du skulle fly till Minnas famn och der
Ett vittne bli till sinlighetens segrar,
Då hon, lik fablernas Maenad, berusad
Af vällustbägarns gift, förglömt sig sjelf,
Och jublande i nattens stund på ett
Förhatadt altar kärleksoffer tänder!
Nej, bättre vore att i klippans barm
Ett evigt fängelse för dig bereddes,
Dit ingen skymt af jordens bilder hann,
Och intet ord af hoppets falska löften.

Så äger då ej en gång du, den hela
Förblödda jordens sista, glada tröst,
Du fristad, vid hvars portar slafven lägger
Sin börda ned och konungen sin krona,
Du fridens tempel för en verld, du hamn,
Dit lifvets alla trötta segel sträfva, --
Så äger då ej en gång du, o graf,
Ett läkemedel för mitt arma hjerta.
Välan, jag vill fördubbla mina qval,
Vill sjelfmant samla smärtans alla vapen
Och trycka dem så flitigt i min barm,
Att sår på sår må regna och åt mig
Ett ögonblick ej gifvas för att känna
Det enas plågor, förr’n det andra drabbat.
Så skall den dvala jagas bort, som lik
Det lugn, som mellan åskans knallar råder,
Ibland förbredes i min själ och ger
Åt qvalets viggar blott en ökad fasa.
Med sorgens öfvermått skall sorgen qväfvas,
Och dessa afgrundsdolkar skola dock
En gång förslöas, då de ständigt brukas.
Se opp, mitt öga, tanke, spänn din flygt,
Och hjelp mitt ödes bristande förmåga
Att måla bilder på min kärleks duk,
Förfärligare än de redan sporda.
Fullända teckningen af denna tafla,
Der Minna väckts af morgonsolens strålar
Och lyftat sakta opp ur vaggans bädd
Ett barn, som vid dess sköte ler i sömnen.
Med skärad pensel måla hennes ögon,
Som tvenne himlar, lugna, klara, blå,
Med gränslös ömhet famnande den späda.
Och hennes anlet, låt det halft förklaras
Af dagens ljus och halft af modersglädjens,
Och, att det sällare må röjas än,
Låt några tårar i dess sällhet irra.
Men gif den späda engeln inga drag,
Som likna mina. Nej! En annan gaf
Åt Minna hennes sköna skatt, en annan
Skall hon i honom älska, vid en annan
Igenom honom bindas, och åt mig
Skall ingen fläkt af hennes ömhet egnas.
Så är den första taflan färdig. Nu,
Gå till den andra, måla der en park
Med löf och skuggor omkring Minnas boning.
I parken bilda henne, vid dess barm
Låt barnet dricka ur sin näringskälla,
Och der framföre teckna se’n en man,
Som ser med lutadt hufvud ned på gruppen.
Åt Minna gif ett uttryck, som om lunden
Med löfvens tusen tungor, som om vinden
Ur hvarje fläkt, ur hvarje stråle dagen
Till henne skulle hviska: du är mor.
Låt kölden smälta på dess makes panna,
Gif faderskänslor åt hans marmoranlet,
Och låt hans blickar röja, att han då
Begriper värdet af sin stulna lycka.
Mig må din pensel vårdslöst kasta ut
Bland klipporna, som trona der i fjerran.
Led några forsar dit, som öfverrösta
Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast,
Som sliter tårarna ifrån min kind,
Att ingen dödlig anar, hvad jag lider.
Så är den andra taflan skön. -- Och nu!
Tag mera mörka färger, gör en natt,
Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar.
I Minnas sofrum sätt en halfsläckt lampa,
Låt sömnen vinka och paulunen svälla,
Låt -- nej, fullända ej din afgrundstanke, nej,
Låt tvenne stjernor mot hvarandra irra,
Och krossade från sina banor ramla,
Och verlden lossas från sitt fasta grundval,
Och jord och himmel i en suck förgås.




Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.