Flickan klagar.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Jag står på kyrkogården
En stilla Oktoberqväll,
När aftonsolen lyser
Mot grafvens rodnande häll.

Hon glänser emellan träden,
Som vissnade alla stå,
Och löfven dansande falla
På gångarne då och då.

En poppel ensam derborta
Tycks trotsa förgängelsens bud,
Den står så grönskande fager,
Så frisk ännu i sin skrud.

Den står som ett ensligt minne
Från flydda, skönare dar,
Då rosen lyste i tårar
Och luften varmare var.

En gång dock poppeln skall vissna
Till sist, som syskonen gjort!
Då nalkas vinterns konung
Ur snöiga molnens port.

Då blir det så kallt och öde,
Så lugnt och mörkt och tyst,
Och vågen börjar frysa
Vid strand, som nyss den kysst.

Och snön från himlen faller
Och täcker hvart bleknadt strå,
Och solen syns ej mera
Från blånande rymden då.

Ja, är det slut med lifvet,
När poppelns grönska dör,
Då stelnar allt i dvala,
Naturen ej mer sig rör.

När kärlekens hopp är jordadt,
Helt ljuf kännes sorgen då;
Men när som sorgen vissnar,
O hvad skall återstå?

O poppel, bild af sorgen,
Som än är dystert blid!
Du får så snart ej vissna,
Ack, grönska än en tid!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter