Folkets minnen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Man skall tala om hans ära,
Hvar en halmtäckt hydda står;
Folket skall i femti år
Inga andra häfder lära.
Bygdens barn kring spiselns häll
Samlas, när mot kväll det lider,
Bedja: »mormor, ack var snäll
»Och förtälj om gamla tider.
»Ondt, det sägs, han vållat har,
»Men han än är kär för landet,
     »Så kär för landet!
»Tala, mormor, du som kan det,
     »Tala om hans dar!»

Barn, det nu är längesedan ...
Nyss min bröllopsdag gått om,
Då han hit till bygden kom;
I en stab af kungar skred han.
Gick till fots uppför en ås,
Där jag stod att se på skaran.
Lilla hatten, det förstås,
Och grå öfverrocken bar han.
Tänk, han sad’: God dag! till mig --
Ni kan tro jag blef förfärad,
     Blef djupt förfärad ...
»Mormor, kors hvad du blef ärad:
     »Han har talt till dig!»

Nästa år i hufvudstaden
Åter honom se jag fick:
Upp till Nôtre-Dame han gick,
Han och hofvet, hela raden.
Allt var fröjd och allt var prakt,
Idel guldbesmidda kläder!
Solen sken och folket sagt:
Alltid har han vackert väder!
Glädjen lifvade hans drag:
Han en son i famn fick trycka,
     I famn fick trycka.
»Mormor, hvilken dag af lycka!
     »Hvilken härlig dag!»

Då vårt stackars land af fräcka
Främlingskaror blef belagdt,
Var han ensam landets vakt
Och för allt han tycktes räcka.
Sent en afton händt det har,
Att på dörrn jag bulta hörde;
Jag lät upp -- han själf det var,
Några få han med sig förde.
Och han satte sig just där,
Sade: hvad med blod har flutit,
     Ack ja, har flutit!
»Mormor, han då här har sutit!
     »Han då sutit här!»

Raskt, då han sig hungrig sade,
Fram jag satte vin och bröd.
Sedan han vid brasans glöd
Torkat rocken; han sig lade.

Då han for, han såg jag grät,
Smålog mildt: var utan fruktan
Vid Paris -- var viss på det! --
Fienden skall få sin tuktan.
Glaset, som han från sig satt,
Är jag stolt att än bevara,
     Att än bevara.
»Mormor, få vi se det rara!
     »Få vi se din skatt!»

Gärna det. -- Mot fallet drog han.
Hjälten som en påfve krönt
Fångenskapens kval har rönt.
På en öde klippa dog han.
Ingen till att börja med
Trott han lyktat re’n sin bana:
»Som en blixt han skall slå ned,
»Där hans ovän minst kan ana!»
Men då allt bekräftat sig,
Gjorde det mig bitter smärta,
     Ja, bitter smärta.
»Mormor, signe Gud ditt hjärta!
     »Gud välsigne dig!»



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter