Från Nebraska

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Tidigt i går morgse förnam Eder brefskrifvare oredigt i sömnen ett ihållande dunder — skarpt och skrällande, såsom hade himmelens kupa sprungit sönder och en orkan slungat spillrorna öfver jorden. Hela naturen var i uppror. Det hven och sprängde i knutarne, fönsterrutorna skallrade, från taket flögo gipsstycken och kalk »i långa banor», skarpa väderilar sköto genom rummet, i skorstenen tjöt och hvisslade stormen värre än en politisk väderhane, tvärs öfver gatan öfyade sig en utestängd katt i framtidsmusik — det var ett förskräckligt väsen i den goda staden Kearney. Ibland gungade hela huset som en roslagsskuta i sjögång. »Ack, hvad för en usel koja.»

Yrvaken satte jag mig upp på mitt läger och funderade. Hvad månde detta betyda?...

Det knakar, det brakar.
Det dönar, det stönar
Båd' framtill och bak.
Det spränger, det slänger,
Det gnisslar, det hvisslar
I väggar och tak.
Med stormen sig blandar
Ett skrän som af andar
I vinklar och vrår.
Har jorden fått koller
Och hoppat ur spår?
Hvad är det som våller?...
Aha... jag förstår...

Vi ha som hastigast fått oss en liten snöstorm på morgonqvisten! Då duger det icke att sitta och fundera längre. Här gäller att få eld i »stoven». Ut på upptäcktsresa efter tändstickor!... Hu ... hvad ... hvad var det?... lefve naturlifvet! ... jag klef ned mig i en stor snödrifva. Halfva golfvet är fullt af snö. Detta är också en af de många välsignelser, som vankas »i sällhetens land, i Nebraska». Illinois består sig konstgjorda skridskobanor — hvarför skulle icke Nebraska förse sina söner med naturliga snödrifvor, »äkta importerade», till anläggande af kälkbackar i sofrummen?

Lampan är naturligtvis bottenfrusen, men der ligger en ljusbit! In med tidningar och stickor i »stoven»... nu blir det luft i luckan... papperslapparne flyga till väders så fort de hinna... halloh! der rök vår »erkändt första» uppåt skorstenen... det var en riktig blåkullefärd.

Upplysningen stiger. »Stoven» är »illene röd» för att tala med en viss fader Bergström. Eldskenet fladdrar öfver de isiga rutorna, smälter snödrifvan i kanten och bildar små rännilar på väggarne. Känner ni, hur golfvet gungar? Man får inbilla sig, att man sitter på en ångbåt ... att man är ute på en nordpolsexpedition och drifver redlöst omkring bland isberg och hvalfiskar. Det brakar och hviner. Ibland hugger stormen i så ilsket, som ville han kasta huset öfverända och göra »kindling wood« af hela härligheten. Snön piskar ursinnigt mot rutorna. En söndrig vindflöjel slår larm på takåsen. Nattens andar drabba samman i luften och tukta hvarandra.

Stoppa er pippa, tänd och rök! Vid sådana här tillfällen är det bäst att «ta det isigt« såsom vår svensk-amerikanska språkförbättrare så smakfullt uttrycka sig. Om vi skulle qväda en liten

    Snöstorms-Visa.

    «O, den som hade
    Vingar som foglarne ha!
    Broder, hur glade
    Skulle mot söder vi dra!«

    Strålande skiner
    Solen bland rosorna der.
    Och apelsiner
    Växa som kardborrar här.

    Ljufligt i sjöar
    Spegla sig himmelens loft.
    Palmskogen snöar
    Mildt öfver ängen sitt doft.

    Louisiana,
    Sångens och kärlekens land,
    När skall min bana
    Hinna din soliga strand?

    Ack, men förgäfves
    Trår jag till blommor och ljus!
    Vildare häfves
    Snön kring mitt otäta hus.

    Hemskare ryter
    Stormen på nordmannavis.
    Kölden förbyter
    Känslornas vårglöd till is.

    Ljusbiten flämtar,
    Lågan är sömnig och half.
    Hör hur det klämtar
    Dystert i skortenens hvalf.

    Hvar är den gyllne
    Sommardrägt solen gaf nyss?
    Utbytt mot yllne
    Tröja och pels à la ryss!

    Lefve Nebraska!
    Än blir man halfstekt i sol'n,
    Än får man traska
    Famnsdjupt i snö som vid pol'n.

    Hade jag bara
    Barnums berömda ballong,
    Skulle jag fara
    Utan betänketid lång!

    Hellre jag sutte
    Midt i Sibirien än här.
    Ack, ty derute
    Sluppe jag tidningsbesvär!

    Naglarne spränga,
    Rök går ur näsa och mun,
    Istappar hänga
    Praktfullt kring bläckhornets rund.

No, sirrrrie! att skrifva ledare i denna förödelsens styggelse hör någon annan till. För min del tar jag min hand från republiken och frågar hvarken efter Hayes eller Tilden. A propos... jag undrar, hur Tilden skulle ta sig ut i en snöstorm midt på Nebraskas prärier? Kanske den kuren skulle lindra hans politiska vedermöda?

Det dagas. Stormen tilltager. Genom titthålet på rutan kan ni se, hur snön likt en pilsnabb, hvirflande ström brusar genom gatorna. Stickor och grus följa med strömmen. Glasrutor klinga. Skorstenar ramla. Lösryckta vindflöjlar slungas redlöst genom rymden. Då och då kommer ett stycke af ett tak flygande. Portar lyftas ur sina gångjern. En bastant forvagn, som i går stod helt stilla och beskedligt utanför stallet snedt öfver gatan, ligger i dag, sönderbruten och sorglustig, långt ut på prärien. Det är inte rådligt att ge sig ut... man kunde blåsa öfver till Kansas, innan man visste ordet af. Stormen har aktning hvarken för kön, ålder eller samhällsställning. Han är en »bulldozer» af äkta skrot och korn. Se der... irländskan i hörnet satte en rofva midt på gatan... hon intresserar sig tydligen för naturenlig trädgårdsskötsel i Nebraska. Man är så praktisk här, skall ni veta.

Men allvarsamt — snöstormarne i Nebraska äro icke att leka med. De komma öfver en som Jehu och sprida död och förödelse omkring sig som Leviathan. Här i staden blåser vinden icke som folk — han är rent omensklig. Han tjuter och hviner och sticker och biter och spottar och snörflar värre än den argaste politiker.

    »O, den som hade
    Vingar som foglarne ha!»



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter