Friskens och Runii resa till Dalarön

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Friskens och Runii resa till Dalarön, påskeafton 1712, i ett kapitel av 17 verser.

     Med herr Baumans Friska måg
 for jag runt omkring kompassen;
     dock så, att jag alltid såg
 bergen och den gröna vassen.
     Vill jag aldrig vara frö,
     om på större sjö
     jag till någon ö
         livet vågar,
         ty jag frågar
     efter giftas mer än dö.
 
     Men vår bekhäst var så lam,
 att vi ej förrn andra dagen
     efter fyra beten fram
 hinte, klockan nie slagen.
         Stego vi då av vår häst,
         gingo in därnäst.
         Värden var till gäst,
             men hans kvinna,
             vår värdinna,
 tro fritt, var ej uteläst.
 
     Fägnad kom oss strax emot.
 Vad var det? Jo, töva lite!
     Vänlig min och magebot
 i det skönsta aquavitæ.
         Detta var den första skåln
         och en sup på åln[1]
         varmed mor i gåln
             lät oss känna,
             hon kund` bränna
         och kurera feta kåln.
 
     Brännvinsbröd var fint på trån.
 Minns, fru Lisa lät oss smaka
     i de delikatste rån,
 att hon också kunde baka!
         Ja, en morgonvard så rar,
         som hon åt oss bar,
         plär min mor och far
             endast bruka
             för de sjuka
         och på stora högtidsdar.[2]
 
         Tidegärden gick nu på;
 vi ock gingo dit tillika.
         Aldrig nånsin förr än då
 hörde jag nån fisk predika;
             men jag märker Torsken kan
             mer än någon ann.
             Ty tro fritt, att han
               talte mustigt,
               sjungde lustigt!
         Ja, han dundra` som en man.
 
     Se`n vi hållit högtidsmål
 och i kyrkan blivit kloka,
     bar det hem till supa kål
 och se åt, om mor lärt koka.
         Minns, hon kunde detta ock
         som den bästa kock!
         Hon bad äta, dock
             ville maten
             själv ur faten
         i oss utan trug och lock.
 
     Nu var till ett präktigt hus
 en god grundval lagd att bygga,
     jag skull` sagt ett mäktigt rus;
 skull` nu visa, hon kund` brygga.
         Och som denne byggnings sak
         stod i stilla inak
         utan gny och brak
             bäst i gärden,
             hem kom värden
     och halp till att göra tak.
 
     Du skall veta, ho du äst,
 att han är en lustig ture,
     och om du vill bli hans gäst,
 måst` du spela kuckulure.
         Du får inte bli nån sik
         eller bruka svik.
         öl och vin tillik
             han dig giver,
             tills du bliver
 brödromen fast mycket lik.[2]
 
     När man länge armen krökt,
 yttra sig de goda tankar;
     jag har detta själv försökt:
 förr än vi tömt ut ett ankar,
         fick jag det jag efterfor
         till min ära stor
         av en inspektor,
             en barmhärtig,
             öppenhjärtig,
         trogen, kär och såter bror.
 
     Mig är tiden alltför trång
 att beskriva hela påskan,
     andr` och fjärd`dags kyrkegång,
 och hur vi där hörde åskan,
      hur vi spelte, hur vi log,
      hur vi for till skog,
      hur vi noten drog
          och fick stickor;
          hur för flickor
      örngått vi i famnen tog.
 
     Summa: för en spelkamrat
 fanns där brädspel, kort och bricka;
         för en hungrig fanns där mat;
 för en torstig fanns där dricka;
         vackra ögon för vår syn;
         dunder uti skyn;
         lust i hela byn;
             utan pengar
             blöta sängar
         för en sömnig ögnebryn.
 
     Fyra dagar var jag där;
 vet dock ej, hur det sig rimmar,
     som mitt tycke likväl svär,
 att det knappt var fyra timmar.
         Kom man, Stockholm, fritt och döm
         för ett slätt beröm,
         om man är så öm,
             att man saknar,
             när man vaknar,
         kärnan av en ljuvlig dröm!
 
     Stockholm måste vara kärt,
 fast jag ingen hustru Bengta
     hade, den mig kunnat lärt
 efter dess karesser längta;
         Ty till Stockholm trådde jag
         från ett sådant lag,
         där jag med behag
             hos min kvicka
             lilla flicka
         önskat bli till domedag.
 
     Vem är den? En skälm, som vet!
 Men jag hoppas, hon är ärlig.
     Nog därom! Kom du, förtret,
 och du, återfärd besvärlig!
         Hur gick den? Jo, jo, min bror,
         när man lyckan tror,
         bonden flitigt ror,
             hästar tingas
             föttren tvingas
         till att flitigt nöta skor.
 
     Jag for fort på märren min.
 Friskens kusk den var en hona,
     och som han på kärran sin
 satt, vill` han sin` handskar skona;
         stack han då, den mannen arm,
         händren att bli varm
         uti kuskens barm
             uppå skogen.
             Jag i krogen
         stod och vänte, full med harm.
 
     Var då viss, att resan står
 uppå makalösa fötter!
     Stor sak, att du lite går!
 Det gör gott, fast du blir trötter.
         Se`n kan du väl åka få,
         din kamrat också.
         Vill det ej förslå,
             fort på märren!
             En på kärran!
     Sist bli knektar bägge två.
 
     Detta var nu så ett tåg
 (upptåg tänkt` jag, det skull` bliva).
     Det var ock min stora håg
 om alltsammans bättre skriva.
         Likväl är det nu så hänt,
         att man detta sänt
         till ett monument
             och en visa
             åt fru Lisa,
     fast hon bättre har förtjänt.

  1. Vi hade ock ätit ål om morgonen förut.
  2. 2,0 2,1 Vinsoppa.


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter