Frithiof Rydén.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Kors.png


Farväl, farväl! Till jordens sköte sluten
Du hvila skall så stilla och så kallt,
Och nu är sorgen flydd och glädjen njuten,
Och du är stoft. O broder, är det allt?

Och har den slocknat, denna milda låga,
Som värmde ofta våra kulna dar?
Och är på menskoandens högsta fråga
Den öppna grafven då det enda svar?

O nej, jag vet, det spirar upp ur gruset
Ånyo, lifvet ur sitt gömda frö,
Jag vet att lågan är ett barn af ljuset
Och det är evigt, och det kan ej dö.

Med smärtan och bekymren snart förtrogen,
Med toner du dem döfvat mången gång,
Men under tiden blef du tidigt mogen,
Och nu du är, der språket sjelft är sång.

Du hann ej färdas till de södra länder
Och andas helsa i den ljumma vind,
Du fick i stället se de sällas stränder
Och evig vår förfriskar nu din kind.

Den våren fläktar bort hvar jordisk svindel,
Förklarad ungdom strålar ofvan skyn;
Se, banden brista, lossad är den bindel,
Som skymmer här odödlighetens syn.

Farväl, farväl! — De flyktat, orons stunder,
Det trötta hjertat sina slag ej slår.
Farväl, farväl! — De susa, Edens lunder,
Och palmer vinka: evigt godt nytt år!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter