Fylgjan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Det är natten före striden. Torolf Vikings härjarfärd
Skall i morgon hånligt lykta under frankers hämnarsvärd.
Stängd från skeppen, innesluten, skall han obesjungen dö,
Som ett blodigt irrbloss slocknar fjärran i en namnlös sjö.

Rundt omkring, hans lilla skara hvilar trött och slummertung.
Ensam i en öde koja vakar Torolf, böljans kung.
Timmar skrida hän i mörker. Från den matta stockeldsglöd
Dröjer i hans sköld på väggen blott en fläck, en dunkelröd.

Utan hopp som utan fruktan mönstrar han i dyster håg
Tio somrars kämpabragder på den vida salta våg,
Tio vintrars högbänkshvila på så mången kufvad strand
Mellan skum-omgördladt Norge och helleners solskensland.

Skall han bjuda för sin räddning Oden offer eller Tor?
Torolf mer på egen styrka än på Valhalls gudar tror.
Torolf skulle ödmjukt tigga? Det är lifvet icke värdt!
Hellre mana fram sin fylgja, som en bjarmisk trollman lärt.

Se’n det sista Greklandståget all hans glada trygghet vek,
Tvifvel tärde på hans lycka liksom mask i skeppets ek.
Nu från egen nornas läppar han sitt öde höra skall,
Må hon båda honom seger eller nederlag och fall.

I hvad skepnad skall hon komma? Kanske lik en snöhvit häst,
Manen fladdrande i frihet -- förebud till segerns fest,
Eller som den askgrå ulfven med sin stela eldkolsblick --
Det är undergångens tecken, det är dödens bittra drick.

Men en suck ur jordens inre sakta rörde kojans grund:
Blott i slöja svept, en jungfru viste sig i samma stund.
Dallrande vid hvarje luftdrag, bilden skalf liksom af köld.
Bröstet blodigt genomskimradt af ett sken från Torolfs sköld.

»Minns du Tyche», ljöd en stämma lik en eolsharpas sus,
»Hellas’ dotter, som du ryckte ur förhärjadt fadershus,
Som du tillät, då den arma en slafvinnas lott begrät,
Att till segrarn endast nalkas, skyld af natt och hemlighet?

»Minns du, hur ur vilda drömmar du spratt upp med vredgadt hot,
Då din brynja klang i mörkret, stött af naken jungfrufot?
Troende försåt å bane, hof du genast väpnad arm,
Och det stål, som blindt du förde, kallt begrof sig i min barm.

»Djupt i Hades’ tysta rike har jag väntat dig se’n dess
Nära glömskans stilla vatten, mellan tårpil och cypress.
Mången, mången såg jag dricka där ur girigt doppad hand,
Men jag fästes än vid jorden af ett oupplösligt band.

»Som den stoftets form, du krossat, fordom var din viljas träl,
Så med makt, den ej du anat, jag behärskat har din själ.
Om jag hatar, om jag älskar, än i döden ej jag vet,
Men jag vet, jag är ditt öde nu och i all evighet.

»Jag har gungat på din reling, ljungelds-klar i stormens skräck,
Under lugna stjärnenätter har jag suttit på ditt däck.
Det var jag, som vallmohornet ut i guldpokalen hvälft,
Jag som väckte dig, då svärdet tycktes klirra af sig själft.

»Ständigt, hvar du gick, min skugga mörk sig lade i din krets,
När du blottade din klinga, hang jag blytungt vid dess spets.
Segerns ljusa anlet vände sig från dig på kampens dag,
Skyende, att vid din sida möta mina bleka drag.

»Nu det täckelse oss skilde hastigt glesnar mer och mer,
Och min maning omotståndligt drager dig till mig dit ner.

Gudar, som du stolt försmådde, ha för oss sin solport lyckt,
Men med våra dåd och tankar själfva vi en värld oss byggt.

»Kom min hjälte, du mitt öde lika visst som jag är ditt!
Innan nästa afton skymmer, har din sista strid du stridt.
Från ditt hufvud vill jag lösa sönderhuggna hjälmen då,
Och vid glömskans stilla vatten kanske bägge ro vi få.»

Sagdt. I gråkall morgongryning synen sjönk till skuggors värld,
Torolf satt med pannan lutad öfver knappen af sitt svärd.
Då han hjälmens örnevingar åter lyfte, var det tid:
Luren redan tvänne gånger ropat utanför till strid.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter