Fyra små dikter

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Innehåll

[redigera] I

Hur kan det vara så sällt i ett bröst?
är den enda frågan i min filosofi.
Och mitt enda svar är: därför, därför att jag vet.
Vad vet jag?
Att jag skall vara avsvimmad i solen
och icke vara död och icke segrare,
en sol som icke uthärdar sin egen uppgång.

[redigera] II

Min krona är för tung för mina krafter.
Se, jag lyfter den med lätthet,
men mitt stoft vill falla sönder.
Mitt stoft, mitt stoft, du är härligt sammanbundet.
Mitt stoft, jag tror du börjar längta till en likkista.
Nu är det icke den elektriska timmen,
mitt stoft, du hör mig ej.

[redigera] III

Jag är triumferande som livet självt.
Bringa icke mina händer lycka?
Underliga tid, du fostrar hjältebarn med oberörda lockar
på höjder, dit ej händer nå.
Och åter står mitt hjärta över avgrunder och triumferar.
Mitt hjärta, vad du är sorglöst,
som vore det kiselstenar att leka med!

[redigera] IV

Det regnar, det regnar på mig i strida strömmar.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
För så litet söndrar jag ännu icke mitt hjärta.
Må motgångarna blåsa som kalla vindar kring mig.
Jag är medgången själv. På min panna står skrivet:
solen kan icke gråta ett ögonblick. Den som vill döda solen, får sträcka vapen,
han ser, vad som är starkast.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter