Gamle Hurtig

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Aldrig brusto ord vid bivuaken,
Där den gamle Hurtig blott var med;
Ofta satt han långt på natten vaken,
Talande om krig och fred,
Tände jämt sin korta pipa an
Och förgat den åter, bäst den brann.

Tredje Gustav var hans man. Vad strider
Höll han ej med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
För soldaten då än nu;
Kungen själv stod med i rök och blod,
Nu är därtill en marskalk för god.

Tron mig, om hans herrar bott ej vikit
Från vad plikt och mod och ära bjöd,
Hade aldrig segern honom svikit;
Nu blev trolöshet hans död;
Det är världens tack, och den är tung,
Det är synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken
Hann höll tal, hur mild var ej hans ton?
Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:
'Får jag svansa din kanon?'
'Nej, min gosse', svarte han helt blid,
'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'

Så alltjämt med sägner, lika dessa,
Satt den gamle vid sin vakteldsglöd,
Gråa lockar höljde ren hans hjässa,
Men ännu var kinden röd;
Yngre var han dock i Gustavs dar.
Nu till Oravais han kommen var.

Det var natten för det stora slaget,
I den vilda skogen höll man hov.
Sömn var sällspord över huvud taget,
Men den gamle Hurtig sov;
Han, som vakat förr till sista man,
Hade somnat nu förrn någon ann.'

Någon stund likväl av kvälln han sutit
Lutad stilla mot en furas stam,
Tänt sin pipa och i klagan brutit
Om hur kriget gick bakfram,
Hur han nödgats tänka ut ett sätt
Att få slut en gång på sin reträtt.

Att gå undan, så de fallit, orden,
Har man lärt sig nog och lär sig än.
Sprungit har man en gång förr mot norden
Och är nu på språng igen.
Fly, det är det usla hopp, man har,
Och att en gång stanna, Gud vet var.

Nu blir strid likväl, så snart det dagas,
Då är tid att börja annan sed.
Den som vill, må härda ut att jagas,
Hurtig kan ej mer därmed;
Han har sakta börjat blygas ren
Att ej hava tröttnat längesen.

Jagas, bröder, skall ej gubben mera.
Han har funnit råd på gamla dar.
Bästa konsten mot att retirera
Är helt enkelt att stå kvar;
Den som lärt sig denna konst en gång,
Han kan ta farväl av allt sitt språng.

Sen han sagt den, hade lugnt han knutit
Sina armar över bröstet blott,
Och mot trädet, vid vars stam han sutit,
Sänkt sig tyst och somnat gott,
Somnat utan sorg och huvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.

Nästa afton hade Finlands skara
Kämpat ut sin sista hårda strid;
Slut var kraften att vårt land försvara.
Tiden var en sorgens tid;
Hären, krossad lik en brusten våg,
Hade börjat nu sitt återtåg.

Var den syntes, sågs blott dyster smärta,
Hördes blott en klagan, djup och dov;
Lugn fanns ej i något vaket hjärta,
Men den gamle Hurtig sov;
Där Kamenski slutligt sprängt hans led,
Hade gråa krigarn lagt sig ned.

Och han sov, som om av Gustavs tider
Varje minne längesen han mist,
Sov mer djupt från marscher, språng och strider
Än vid bivuaken sist,
Sov förutan sorg och huvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.



Fänrik Ståls sägner
Förra samligen

Utgifven i sin helhet år 1848

Senare samlingen
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter