Glass

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Midvinternattens väg är hal,
instrumenteringen gnistra och glimma.
ABS och antispinn skorrar och mal
vill gärna komma hem innan midnattstimma.
Torkaren vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit och det är halt som fan,
det gäller att parera med handbromsspaken.
Endast föraren är vaken.

Framvagnen släpper vid gaspådrag,
glider mot den vita driva,
gasar, men det är vinterväglag,
ABS:en rasslar mot bromsens skiva,
tittar mot skogen, där gran och djur
hoppar ut på vägen, en stor jävla älgtjur,
panikbromsar, för älgen framför står still,
lyckas styra undan, hur det nu gick till .

Chockad uti fingrar och tår,
skakar på huvud och hätta
”shit asså”, den manövern var svår,
vilken tur att jag klarade detta
får sladd på en isfläck, måste bort
fastnar i en driva, markfrigången var för kort,
Kliver ur för att ordna och pyssla,
nu blir det till att skotta och skyffla.

Går till bagaget mellan bakhjulshus,
känner på alla dörrlåsen
inser fakta i månens ljus
bakluckelåset är fruset, har slarvat med 5-56-såsen.
Vansinnig av ilska, frusen och öm
situationen är en mardröm.
Stötfångaren jag lutar mig över
Volvo Assistans är vad jag nu behöver.

Går till kupén för telefon och plåster till sår,
ser, hur förbandskudden ligga där inne;
drar i dörren, trögt, men upp den går
har redan suttit fast i en timme;
Mobilen i dörrfacket, fan vad gott,
utanför bilen är det kallt och rått,
Plötsligt jag vibrationer känner,
ett SMS från någon av mina vänner?

Jag på mobilens display får se
SMS från mobiloperatören min kära,
länge och väl de märkt, att de
inga betalningar från mig kunnat se.
Betalar man inte man ej ringa få
abonnemanget omedelbart uppsagt och så,
Om detta kan man verkligen tycka,
men i denna situation, vilken olycka.

Så var det kört, ingen telefon,
värre och värre, vart detta nu leder.
Hör plötsligt ett ljud; men varifrån
det låter som tusen mopeder.
Ljudet kommer nämre, det står klart,
dånande, gnisslande, det svänger, men vart?
Ljudet, som nu kraftigt låter
är snöplogen, kommer fort som fan mot mig åter!

Jag springer i panik i det vita stoft,
halkar och trillar, får inte fäste
ned i en driva, känner fruktans doft,
nu kommer plogen; vill hellre vara i Trieste
mot vägen plogbladet sprida tordön och gnista,
kommer jag inte upp ligger jag snart i en kista.
Kryper och krälar på frusen mark,
det är så jävla halt på vägens isbark.

Allt dränks i ett öronbedövande dån
livet passerar i revy,
plogbilen missar, med ett hårsmån
kroppen känns slapp och tung som bly
Sitter i diket och undrar hur det gick till,
nära att mitt liv gick till spill,
Kallsvetten i pannan blänker,
jag sitter i diket och tänker.

Måste få loss bilen ur snöns grepp,
jag börjar längta hem,
Tänker inte sitta här och hänga läpp
tiden är arla, snart halv fem.
Börjar skotta som en idiot,
äntligen loss, nu är det jobbiga gjort,
tar i bildörren men känn dig blåst
satan också, jag är utelåst.

Midvinternattens väg är hal,
instrumenteringen gnistra och glimma.
ABS och antispinn skorrar och mal
vill gärna komma hem innan midnattstimma.
Torkaren vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit och det är halt som fan,
det gäller att parera med handbromsspaken.
Endast föraren är vaken.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter