Gossarne leka soldat

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

I.[redigera]

Kom, låt oss ge akt på skolungdomen,
Vandrande i konstens ljusa sal;
Blickar spegla huru tankar växa
Under lärarns insiktsfulla tal.

Ståtlig ungdom -- lyckans rika söner!
Ädelt och harmoniskt vecklas ut
Kroppens former och förståndets odling
I det yppersta af institut.

Slående en krets omkring ledsagarn,
Militäriskt än de göra halt
Framför Rafaëlska himlasyner,
Än vid fäktarns klassiska gestalt.

Nu framför en basrelief de stanna:
Grekisk gosseflock i vapendans,
Vackra, frodiga små amoriner,
Som på lek fått låna sköld och lans.

Liten pilt, som nyss lagt af att krypa,
Lockig ler inunder hjälmens rand,
Knubbig Heraklid, beredd att strypa
Ormarne med modig barnahand.

Men professorn då tar varmt till orda,
Visar allvar gömdt i denna lek:
Gossen där, som tittar fram ur hjälmen,
Yfves redan af att vara grek.

För den stora, milda modren Hellas
Vill den lille öfva mandomsrön.
Härdas till en länk i hennes sköldborg
Är den tanke, som gör leken skön.

Ty hon älskar barnen. Rika skördar
Spira ur Athenes sälla jord,
Och i lagerskuggade portiker
Fritt en hvar kan dricka visdomsord.

Skulle barbariet våga nalkas
Denna ljusa, tempelsådda strand?
Hvarje son, till tack för bröd och bildning,
Offre då sitt blod för fädrens land!

Lämnas valet mellan död och nesa
Af en Perserkonung fjärran från,
Förr’n de gamle hunnit gripa svärdet,
Barnens sköldklang svarar: Marathon!

Läraren är rörd. I blanka blickar
Syns att talet föll i tacksam jord.
Denna ungdom, det tar ingen miste,
Till en lifvakt för idén är gjord.

Skulle stolta namn och stolta borgar
Ärfvas nästa gång med minskad glans?
Framför fadrens kask, af kulan bucklad.
Gossen tidigt re’n i drömmar fanns.

Re’n i skolans lekar är han höfding,
Trotsigt vacker uti krigisk brand;
Hågen stärker han till vapenskifte
För sitt arf, ett mäktigt fosterland.


II.[redigera]

Trumman går -- soldaterna marschera!
Framåt marsch vid hornens gälla ton!
På en plan i parken exercera
Fermt de små uti en stor nation.

Fattigskolans barn en gång på våren
Bjudas hit -- då vankas öl och mat.
Lärarn lydigt följande i spåren
Ordnas de till lek -- man är soldat.

Men jag tänker på en scen i Hellas:
Yster gosseflock i vapendans,
Som vi sett i marmorn föreställas
Amoriners lek med sköld och lans.

Fager form, som där så högt behagar,
Fåfängt söks i denna andra tropp.
Det är ej i kraft af fattiglagar
En behjälmad amorin står opp.

Bleka barn! Ifrån det första året
Något felats dem -- och vet du hvad?
Jo, för lifvet själfva grundvillkoret:
Vara riktigt mätt och riktigt glad.

Allt ifrån sin födsel knappt välkomna
Hos föräldrarne i brödlöst hus,
Ofta nog de hungriga fått somna
I ett kyffe utan luft och ljus.

Ur en gränd, där solen aldrig skiner,
Blott till släp och slit de dragas fram.
Bland fabrikens bullrande maskiner
Glädjens ört står grå af stenkolsdam.

Stackars små! Då grändens rännsten jäser,
Kvickna mörkrets hemska ormar vid,
Ettertungad Difteritis hväser
Hest mot fattigdomens Heraklid.

Men de hänga envist fast vid lifvet,
Som ju ger en festdag då och då
Och i dag dem unnar tidsfördrifvet
Att i marschtakt efter trumman gå.

I sin skola noga de fått lära
Att de lefva i en mäktig stat,
Lysande och stor af krigisk ära,
Och att hvarje man är född soldat.

Tuktomästare om plikter tala,
Men det där som plikten lyftning gaf,
Det förskönande och ideala,
Vet ej fattigskolan mycket af.

Hvilka minnen äga desse? Inga,
Blott en barndom karg och glädjetom.
En förseglad bok är för de ringa
Diktens värld och konstens helgedom.

Trumman går! En tvist vid världens ände,
Hvarom fattigfolk ett ord ej sport,
Släpper kriget löst och dess elände,
Slaktande af människor i stort.

Men de spänna ränselns axelremmar,
Mord-maskinen dem i handen sätts,
Snart besås med sönderslitna lemmar
Ärans fält vid Plevna eller Metz.

Mitraljösen, hundraögd Medusa,
Regnar sår och död ur alla rör --
Höfdingarne gladt i spetsen rusa,
Bildade, de veta ju hvarför?

Veta att sitt eget de bevara,
När de grannens kraft och lycka bräckt,
Att blott så de värja af en fara,
Som kanske förkrossat nästa släkt.

Målet se de bortom stridens bölja
Likt en smyckad, upplyst kolonnad;
Men de dunkla hoparne, som följa,
Mejas ned -- och spörja ej för hvad.




Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.