Gratiernes Döpelse

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Jag vördnad har för alla slags Gudinnor
I Himmel och på jord;
För Friherrinnor och Grevinnor,
Och för Herdinnor - med ett ord,
För allt det Kön som sluts på innor:
Åt alla vill jag aktning ge,
Men dyrka - endast tre:
Och vem kan mer ett hjärta röra,
Än de?
Vad vällust att dem höra!
Vad tjusning att dem se!

Fastän de vanligt icke täljas
Bland de Kastalska Flickors tropp!
De dock med nöje bland dem dväljas,
Och deras sällskap muntra opp.
Den Skald förgäves söker röra,
Som ej åt Gratier offrat har;
Hans sång skall stanna vid vårt öra,
Och kölden bli i hjärtat kvar.

För dig Camillas Skald! för dig man såg dem ömma:
Hur har du dem belönt? - Jag lämnar Snillets Gud
Och Hjärtats Gud, att samfällt döma
Din trolöshet att Lyrans ljud
För Hovens dumma stoj förglömma.

En vacker dag, det var ej länge sen,
Då mera böjlig, mera len,
Sig rösten gör utur min lunga,
Jag fick den djärva håg, att Gratiers ära sjunga;
Men aldrig jag beskriva kan,
Hur det mig innerligt förtretat,
Då jag med fåfäng flit i Skalders hävder letat,
Och deras vissa namn ej någorstädes fann.

Jag var ej sen, att mig besvära
Hos dagens Furste, snillets Far:
Apollo! säg, till ditt försvar
Vad skäl kan du väl förebära?
Du namn åt spöken givit har,
Åt dem, som livets tråd förtära,
Och dem, som dödens plågor nära;
Men deras namn, av vars behag
Vårt hjärta eldas för din ära,
Man föga känt, till denna dag
Apollo fann mig äga skäl att klaga:
Det mycket nog var funnit av en Gud,
Då jordens Gudar plä behaga
attt ringa folk på porten jaga,
Som våga sanning föredraga
Vad hände? Astrild själv fick Vishets-Gudens bud,
Att denna sak uppå sitt ansvar taga:
Res! - var Apollos ord - och sök kring världen opp
Tre dödliga, som bäst förtjäna
Att sina namn de trenne Gratier läna.
Han for; och under vagnens lopp
Han tänkte för sig själv: men bör jag ej befara,
Att denna färd kan räcka dag och år,
Om ej en utväg finns, att fåfäng möda spara?
Lät se! - Då i min Mors och i Apollos spår
Man Gratier vanligt skåda får;
Så bör, om samma sed på jorden skulle gälla,
Jag strax min fart förutan tvekan ställa,
Bort till den sälla boningstrakt
Där Gustafs och Sofias makt,
Ljus och behag åt världen dela:
Ja; jag ej kan uti min gissning fela
Han kom, och med förundrad håg
I Stockholm tre Grevinnor såg,
Så lekande, behagliga och täcka,
Att han sig hin i våld i början ville ge
Det Täckhets-Nymfen alla tre
På jorden stigit ned, att honom skamlöst gäcka
Men - frågar någon frågare,
Ett folk, som plär en dödlig ledsnad väcka
Än i Olympen då? Vad gjordes, taltes om
Imedlertid, tills Astrild återkom?
Jo väl; bland ett och annat mera,
Man talte om den smak för platt och torrt och kallt
Som nu bland Skalder överallt,
Och mest vid Bälten tycks regera:
Ja, ropte man med harm och sorg,
Den jord blott vide bär, som fordom burit lagrar,
Och mot en enda Gyllenborg,
Har Sverige minst ett hundra Bagrar.
Diskursen blev ej lång - Man snart den tidning bar,
Att Astrild åter anländ var.
Han trädde in: - Jo, på min heder,
Min lärda Far! den vill jag se,
Som mera skicklig är, till Himlens Envoyé;
Fort, att man allt till dops bereder:
Så talte han; och i ett ögonblick
Var allt i skick.

Att själva Akten nu beskriva,
Och nätt och noga uppsats giva,
Hur den och den var klädd, vem för och efter gick;
Det må en annans storverk bliva:
Ceremoni är ej min smak,
Fast annars en gudomlig sak.
Allt nog; jag vann vad jag begärde,
Tog därpå Astrild uti famn,
Och for åt jorden mina färde,
Förnöjd, att under kända namn
Få, efter denna dag, de trenne Gratier prisa:
Augusta, Ulla och Lovisa.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter