Grevinnans besök

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Bevars, vilket fläng både ute och innan ...
    hos prästens vad stoj och vad stök!
Ett bud hade kommit, att nådig grevinnan
    tänkt göra ett middagsbesök.

Pastorskan höll råd med sin dotter Lovisa
    om ordning på dukning och fat:
hon ville sitt kokvett vördsamligen visa
    med ståtlig välfägnad och mat.

Nu dammades salen och gamla porträtter,
    stamfädren förnämst däribland:
matronor med nattyg och snörda korsetter,
    och präster med biblar i hand.

Pastorskan påklädde sin långkoft av siden,
    herr pastorn sin bästa peruk.
Lovisa sin dräkt, som den framfarna tiden
    var årshelg kom endast i bruk.

Nu syntes grevinnan och fröken vid hagen ...
    herr pastorn till mötes dem gick
med ideligt jänk på kaftanen och kragen
    i städat och prästerligt skick.

På trappan, med nigningar täta och djupa,
    stod prästfrun så gladlynt i soln;
och dotter och mor foro ödmjukt framstupa
    att kyssa den grevliga kjoln.

I salen de högborna främmande trädde ...
    herr pastorn med bugning och krus
beskrev hur man underdån´ hjärtligt sig glädde
    av äran som skedde hans hus.

Det grevliga herrskapet fördes till bordet ...
    Guds gåvor det feltes ej där.
Grevinnan så nedlåten nådigt tog ordet:
    "Bevars, vad ni gjort er besvär!"

Pastorskans anrättning hon täcktes beprisa,
    fann dillköttet läckert och ungt,
berömde ostkakan och brydde Lovisa
    för husets vällärde adjunkt.

Och fröken, med fingrar som snön att förblinda,
    en vinge av kycklingen bröt
och matade stundom sin sköna Belinda
    och föga av rätterna njöt.

De förnäma gäster med blick på varannan
    bemärkte herr pastorns gestalt
med kniven i steken och svetten i pannan
    och trugning och bugning vid allt.

Pastorskan tog skålen med smultronen bräddad:
    allt var så hjärtinnerligt unt.
Var tallrik hon bjöd som en ättehög bäddad ...
    allt rikligt, tillräckligt och runt!

Med klenät och struvor och pontak och skålar
    på tiden så länge drog ut:
det grevliga herrskapet satt som på nålar ...
    Men äntlig tog måltiden slut.

In kommer nu plantor, solbrända och feta,
    framförda av mor och av far.
Och nådiga frågor vad ungarna heta,
    och tröga och tölpiga svar.

Pastorskan, så ärbar med korslagda nävar,
    kom fram med en stämma så mjäll
med tal om Lovisa och sysslor och vävar ...
    och kors, vad den flickan var snäll!

Lovisa begapade frökens garnering
    och bjäfset kring kjortel och barm,
med spekulation på en dylik stoffering
    till granngålsmamsellernas harm.

Nu frambjöd hon kaffe ur kannan, som blänkte
    i gammal siratlig fason;
och över herr greven, som fordom den skänkte,
    höll pastorn en parentation.

Om stora bedrifter nu skar han i växten
    med vältaligt krångel och bråk,
och kryste förståndet och späckade texten
    med skriftenes heliga språk.

Med anständig suck för den saliga döda
    grevinnan tog näsduken opp,
en artighet sade för prästfolkets möda,
    bjöd avsked och tog sin salopp.

Och pastorn nu grevskapet följde till linden ...
    hans sedsamma dotter och fru
nu nego vid trappan, vid porten, vid grinden
    och ... stå där och niga ännu.

(1800)
av Anna Maria Lenngren
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter