Grotte på avstånd och nära håll

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Stackars lilla trälabarn,
som med far och mor och andra
har från härjat hem att vandra
vägen till kung Frodes kvarn -
målet, med förfäran anat,
målet för de tunga fjät,
ser du det, ser du det?
Ser du där vid himlens bryn
något, likt ett kägeldanat
moln, som stiger upp mot skyn?
Ser du det,
målet för de tunga fjät,
vad med skräck, åt alla håll,
far och mor ha efterspanat?
Det är Frodes Grottetroll,
det är Frodes Mammonskvarn,
som skall krossa er, I flarn;
spindeln, som ur edra safter
snart skall suga nya krafter
till att spinna,
till att tvinna
åt kung Frode gyllne garn,
åt den store mänskojägarn
gyllne garn till jägarnät.
Ser du det, ser du det,
ser du altaret, mitt barn,
där ditt blod, det lätta, unga,
varma, rena, offras skall
åt den kalla syndatunga,
världsförhärjande metall?

Vad som, skådat fjärmare,
tedde sig som kägelskyn,
formar sig för häpen syn,
när du drivits närmare,
till ett fjällhögt Geyserfall,
ett kupolgestaltat svall.
Det är Grottemäldens doft.
Våg på våg av gyllne stoft
ses i aftonsolens glöd
glänsa eld- och purpurröd.
Guldvågen kommer i strålar, som höja sig,
spruta mot zenit och dröja och böja sig,
sluta sig samman i dallrande fall
till ett valvgestaltat svall.
Guldregnskur på guldregnskur
bygger skimmermur,
gjuter glimmerskal
runt en kärna av skräck och kval,
höljer och döljer vad trollet gör
därinnanför.
Men du hör...
Det ljöd på milslångt avstånd redan
som uvars hu i furusus,
som lommars skri i vågors brus,
och ljudet stiger och sväller, medan
du drives fram mot kupolens ljus;
det störtar upp i cykloniskt gny
ur guldregnvalvet mot himlens sky,
det vräker ut
i forsar av kvidan och stön och tjut,
av jämmer och hånskri, en ryslig sång
till rytmen och takten i Grottes gång,
till rytmen i kvarnens skakande,
i axelstolpens brakande,
bommars och stängers knakande,
i löparstenens
och liggarstenens
gnisslande
och visslande,
och klagan och hån
och vin och dån
bli en enda röst
som ur helvetets bröst.

--

Vilket vimmel över ängden!
Grottekärnans glitterskal
öppnar sig för nyanlända
trälaskaror utan ända,
hundratal och hundratal.
Flock på flock
drives fram till Grottes block.
Det är ordning i det hela,
ingen villervalla spord,
fogdetjänare fördela
rätterna för Grottes bord.
Främst i varje flock gå barnen,
förda av en offerpräst,
till sin vridstång in i kvarnen,
kvinnor sen och män därnäst.

Ja, vad vimmel över ängden!
Över mängden
blinka lansar,
skina pansar,
det är Frodes män till häst.
Krigarglavar,
fogdestavar
reda allt. Framåt, I slavar!
Fram, I slavar,
fram vid slag och hugg och spark,
in bland Grottehjulets navar
på dess blod- och gallbesköljda,
dess av trampade kroppar höljda
mark.
Fram, fram,
offerlamm!

Grotte mal med kraft och hast,
dagar, nätter, utan rast;
löparstenens klippa svänger,
bjälkar, bommar, hjul och stänger
kretsa kring sin axelmast,
ila, så att ögat hissnar
inför denna vilda färd.
Närmast mittelstolpen vissnar
barnaskarans blomstervärld.
Märks den lilla kroppen slapp,
livas han med gisselrapp.
Grotte har ej råd att mista
ens den sista
gnista
av dess späda levnadskraft;
därför hugg med snärt och skaft!
Tårar strömma, kinder blekna,
läppar darra, senor vekna.
Kvid, du trälabarn, och gråt,
om det lindrar, men framåt!
Gråten sinar i den djupa,
hemska ångesten att stupa
under deras fötter, som
komma närmast där bakom.
Själv du nödgas trampa mången,
som för dina fötter kom,
där du skjuter för dig stången.
0, vid detta dova tramp,
som du ständigt hör bakom,
griper liten hand i kramp
om den stygga, stygga stången.

Själva krampen är för svag,
och du famlar, släpper tag,
tumlar ned på trötta knän,
stupar så i döden hän,
trampad till en blodig deg
under tusen andras
kvalförtyngda steg.
Röda droppar ymnigt pärla
från de gaddbeslagna remmar,
varmed fogdedrängens färla
flänger mäns och kvinnors lemmar.
Värst av hugg och slag det regnar,
där man vacklar, där man segnar.
Och likväl
är ej sådan bödelssjäl
grymmare än mången annan.
Ångestsvett på fogdepannan!
Fogden ock är Grottes träl.
Minns: för honom valet gäller:
statens högsta ära eller
nödgas draga dagen lång,
likt hans offer, Grottes stång,
tills han dignar och ihjäl-
trampas under hälarne
av de andre trälarne.
Därför ila, ila, ila!
Blott en enda timmes vila
kräver trollet varje år:
när den stora Mammonsfesten
förestår,
när för guldets store gud
och för Frode, hedersgästen,
Grotte kläds i högtidsskrud,
axelns topp med flaggor siras,
rosor strös på blodig sand,
och kring stång och bjälke viras
gyllne kedja och girland,
trälen kläds till Harlekin,
trälamön till Kolumbin,
dräkt i grönt och karmosin
höljer deras sår och trasor,
och i drag, som spegla fasor,
trollas fram ett lustigt grin
medels pensel och karmin -
medels streck som göra, att
munnen syns förlängd till skratt.
Då, hur ståtlig Grotte dansar,
prydd med fanor, bjäfs och kransar!
Ser du offrens glada min?
Då, hur muntert Grotte maler,
liksom eldad av musik!
Tusen pukor och cymbaler
överljuda kvalens skrik.
Vrål av röster, som förbanna,
dränks i stolta toners gång,
i fanfarers hosianna,
dränks i tusenstämmigt ode
till gud Mammon och kung Frode,
helga körers jubelsång.



Viktor Rydberg - Dikter

Första samlingen

Otto Borchsenius ägnas dessa blad

Andra samlingen

Till min hustru

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter