Gubben

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Jag saknar all min forna kraft ...
Min vän, jag nalkas ålderdomen,
av hull och vador, som jag haft,
vad är mig övrigt? Endast stommen.

Skumt blir mitt öga dag från dag,
mitt öra dövt för ljuva läten
och smältningen allt mera svag
för ostron, biffstek och klenäten.

När raska bröder fröjda sig
och tömma bålens sista droppa,
i nattrock jag förlustar mig
bredvid en spilkum havresoppa.

När var och en med sin mamsell
om kärlek och om nöjen kväder,
så ansar jag min fontanell,
spår nederbörd och ruskigt väder

och talar, enligt år och plikt,
om ungdomsoförsiktigheten,
gör vid vart anfall av min gikt
ett lovtal över måttligheten.

Dock ej att jag uti min själ
de glada bröders ro fördömer:
knappt är podagern ur min häl,
förrn själv jag ålderns tyngd förglömmer.

Då manar känslan i mitt bröst
att glädjen med de unga prisa:
jag stämmer upp min gamla röst
och dricker vid en glättig visa.

Nej, fruktom icke ålderns dar ...
Blott avund gör dem mörka tunga.
Mitt hjärta ännu sällhet har
när andra om sin sällhet sjunga.

(1795)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter