Högtidssång

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Ej klinga längre i min hand
 Må sorgediktens veka luta!
 Ej mer vid aftonstjernans brand
 Mitt hjerta veka suckar gjuta!
 Hvem skulle, Svea! vid ditt väl
 Ej egna plågor rättvist glömma?
 Ej Hjeltens skål med hänryckt själ
 Ur blixtrande pokalen tömma?
 
 Må kjust af Svenska ärans glans
 Hvart bröst for helig glädje bäfva
 Och Thules mör i festlig dans
 Med pärlbekrönta lockar sväfva!
 Af rätter svigte alla bord,
 Med ljumma vågor bålen svalle
 Och slott och hydda i vår Nord
 Af jubelrop och harpor skalle!
 
 Hvem tolkar värdigt Ditt beröm
 Du Frälsare, som kom från randen
 Af Seinens tornbekrönta ström
 Och trofast räckte Svea handen?
 I jordens sensta tidehvarf
 Förnyad stråla skall Din ära,
 Och gråhårsmän till heligt arf
 Carl Johans dyrkan barnen lära.
 
 Mot Eiderns vågor Hämnarn gick
 Från Leipzigs blodfördränkta slätter
 Och hotet af hans ljungeldsblick
 Förskräckte Cimbriens skygga ätter.
 Han går sin trygga segerban -
 Försvunne äro deras leder.
 Så störtar öknens karavan
 För Samums heta ilar neder.
 
 Ånyo Svenska dundren gå,
 Ånyo ryta Manhems lurar,
 Och häpne Jutlands skaror stå
 Och plötsligt falla deras murar.
 Carl Johan med gigantiskt hot
 Besegrar dvärgars ställda hinder
 Och Dana störtar till hans fot
 Med rifna hår och bleka kinder.
 
 Där Oden rest en evig thron
 Vid Lögarns friska silfverbölja,
 Ren Svensk och Norrman, en Nation,
 Med rökelser hvarannan följa.
 Så länge dagar täljde bli
 Och Nordens stjerna polen kröner
 Skall Thules halfö, lugn och fri,
 Omarma ärorika söner.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter