Harr-khärs-boen
Å vârre kan fôll allri finnes te sa´n,
än när boen går mä hatt på sne, sa´n,
å har fräs i bringa
å spansk-rör te svinga,
änna som en reckti hârre-khär, sa´n.
Då ska en tro att han ä styv mä krafft, sa´n,
får sej spink-spank-klåcke mä peschafft, sa´n,
å går jämt å blistrer,
tess han blir i klistre
å får gå som anne gémment folk, sa´n.
När pigera på hârrgåln han får se, sa´n.
ska en tro han gör sej fali te, sa´n,
stryker fint på foten,
när di bliger mot´en;
tösera på byggda gir han fan, sa´n.
Å hele måndan klonker han å svär, sa´n,
flyger rasen som en stôlli khär, sa´n,
hele söndass-dyggda
tapper han på byggda,
när han super, slôss å speler kort, sa´n.
Hva ska dä bli åttå en tåcken sat, sa´n,
som ä bare styv å grann å lat, sa´n,
kan int sköte torpe,
skaffe konna sôrpe
å gi kampen röckt, som han ska ha, sa´n.
Å intnô blir dä gjorrt på åcker å äng, sa´n,
för hans möne stass ä ränn å fläng, sa´n;
han va stor på saka,
men dä krak tebaka
å han blir fôll rothjon hva dä lir, sa´n.
Å sålless kan en se hva möck dä gär, sa´n.
te fannsér sej som en hârre-khär, sa´n:
Mä en tåcken bonne
bär dä te den onne,
d´ä så vesst som visa nu ä slut, sa´n.
|
Dikter |
Sånger |