Hattar och mössor

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Man har stigit upp från bordet
Hos den gamle generaln,
Sedan politiken ordet
Fört vid tårtan och pokaln.
Damastdräll med pontak på
Tjänarena undanstöka,
Gubbarne ha gått att röka,
Och de unga glamma få.

Glamma? Kommer ej i fråga!
Se de vackra fröknar två,
Huru de af vrede låga,
Där de mot hvarandra stå!
Nämnas Gyllenborg och Horn,
Stampar lilla röda klacken,
Och vid trotsig knyck på nacken
Flyga lätta puderkorn.

Med ett ögonpar som natten,
Fröken Märta oförsagdt
Svär, att endast under hatten
Svea komma kan till makt.
Afgjord vän af motsatt tro,
Liten Malin, blåögd fröken,
Kan ej tadla nog försöken
Att förstöra landets ro.

Ett par unga Martis-gossar
Bistå hvar sin amazon,
Ifrigare trätan blossar,
Går allt mera på person,
Hetsigt vin och hetsigt blod
Släta fänrikskinder färga,
Rättnu slå de på sin värja
I sitt karolinska mod.

Med förbittring fröken Märta
Till sin motpart brister ut:
»Fy, du har ett osvenskt hjärta,
Med vår vänskap är det slut.
Karda ull af Ahlströms får,
Du förtretliga, du mössa,
Medan vi med svärd och bössa
Följa Carols segerspår!»

Gamle krigarn under tiden
Larmet lockat ut från båln,
Snart hans pipa hela striden
Sveper som i krutröksmoln.
I den fodrade talàrn
Vördnadsbjudande att skåda,
Frågar han de vackra båda:
»Men hvad är det, kära barn?»

Malin all sin harm och smärta
Gråter ut i morfars famn:
»Det är hon där, kusin Märta,
Som har gett mig vedernamn.
Må hon heta hatt för mig,
Blott jag slipper bli förhånad,
Därför att jag väf och spånad
Anser båta mer än krig.»

»Tappra Märta», morfar säger,
»Gud bevars, hvad krigisk brand!
Jag har haft min lust i läger,
Men det föll sig surt ibland.
Pris ske en och hvar, som kom
Att med balsam läka såren --
Var du glad för de där fåren,
Du så hånligt talar om.

»Söta Malin, lilla dufva,
Som här vid mitt bröst sökt värn,
Finner du din näpna hufva
Mer bekväm än hatt af järn.
Glöm dock icke, att det fanns
Förr en mö, som hette Blenda.
Hon i rättan tid sin slända
Bytte ut mot sköld och lans.

»Skam få alla nya, fula
Namn, som söndra våra hem!
Väl jag unnade en kula
Den, som först kom upp med dem.
Svensk, helt rätt och slätt, må bli
Bästa, endaste benämning,
Aska varde hvarje lämning
Utaf allt, som nämns parti!»



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter