Herr snakendal

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Vid Brittmässtid, när skymning föll,
en riddersman på gården höll.
Han skrek ifrån sin sadel:
"Hej. bonde, kom och sköt min häst,
och red dig till att få som gäst
i natt en man av adel!"

Till stallet leds det ädla sto,
det dansar på sin blanka sko,
så stolt som en grevinna.
Men riddarn står i bondens tjäll,
där alved lågar blekt på häl!
och unga kvinnor spinna.

En spinner ej; hon sitter tyst
vid fönstret med sin späda byst
mot aftonmålad ruta.
Hon ser på himmel, ser på jord,
som om hon sökte vackra ord
till vindens veka luta.

Men riddarn griper vid sin länd,
där fickan sitter, tung och spänd
av digra penningpungen.
Så vårdslöst dalrar upp han drar,
som om det byxeknappar var.
"Slit dem med hälsan, husbondfar,
och giv mig denna ungen!"

Då svarar bonden: "Riddersman,
din ätt och börd jag skönja kan
men ej din dyrd och vandel.
Ditt mynt är blankt, dess klang är god,
men med mitt eget kött och blod
jag vill ej driva handel."

Då riddaren: "Din slemme lurk,
du tror jag är en hednisk turk,
som saltar slika lamm i burk?
Nej, bättre fick jag lära.
Du bonde, var dock ej så hård!
Jag har i Österland en gård,
den vill jag dig förära.
Där dricka mina oxar vin,
i vete rulla mina svin
och grymta till min ära.

Du vägrar än? Så hör mitt ord:
Jag äger på den vida jord
ej ens ett skjul av bräder.
Den som skall dela lott med mig
får driva kring på vildmansstig
i himlens alla väder.
Jag satt på krog vid spel i natt;
där vann jag häst, där vann jag skatt
och dessa granna kläder.
Farväl! Nämn aldrig Snakendal,
hans blotta namn är skam och kval."
Och sorgsen ut han träder.

Han går i mossgrön ekelid.
Det är den milda Brittmässtid,
då höstvioler blomma;
han bryter en vid månens ljus,
och ärnar lämna bondens hus,
till fots, med fickor tomma.

Men hon som lyssnat kvällen lång
till sina tankars tysta sång
vid aftonröda rutor,
hon reser sig från bänk och bord,
som om hon hört i vilda ord
en klang av milda lutor.

Hon går, och blicken lyser glad.
"Och är det sant, vad sist du sad’
så vill jag visst dig följa.
Hav tack för lotten som du bjöd!
Jag följer dig i skam och nöd
och över land och bölja."



Fridolins visor och Andra visor

Ur en lantlig ungkarls visbok

Cecilia Bölljas visbok (fragment)

Från folkare-stigar (Folkare är ett härad i södra Dalarne) - 106

Liv och död - 114

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter