Hjorten
Flyger flämtande genom skogen
Sårad hjort på sin lätta klöf,
Blod, som sipprar utefter bogen,
Färgar gula septemberlöf.
Genom blixtrande jägarskara
Fastän träffad han bröt sig ut.
Drefvets hojtande i den klara
Morgonluften dör bort till slut.
Fast i bringan, den breda, djupa,
Sitter kulan, som tar hans lif;
Skogens kung slapp ändå att stupa
Under jägarens grymma knif.
Där som tätast sig skogen hvälfver,
Han sig söker en plats att dö:
Dämpadt sol-ljus bland neckblad skälfver
På den sofvande lilla sjö.
Han vill se, förr’n till slut det lider,
Stället, där han i vårens dar
Stred de väldiga envigs-strider
Om den hind, som hans kärlek var.
Då medtäflaren tvangs att rygga,
Segrarns trotsiga skri bar bud
Till den väntande sköna skygga,
Att nu var hon den starkes brud.
Mellan minnen om vunna fejder
Får den döende hjortens blick
Spegla älskade kända nejder,
Där hans ungdom i lust förgick.
Nu han sträcker sig på sitt läger,
Lent af mossa vid insjöns brädd.
Skogen skänker hvart blad den äger
För att täcka hans sista bädd.
Aktivera autouppdatering av kommentar