Hvad muren sade
Pompeji, den begrafna staden,
Ånyo återgaf ett hus;
Ur långa blunden väckt af spaden,
Det kastade sitt täckelse af grus.
Som barn, när solen in i kammarn skiner,
Så nymfer vaknade och amoriner
På purpurgrund i morgonljus.
Jag gick där med min vän arkeologen.
Han hade ögon som en falk
Och såg en skrift på yttermurens kalk --
Det var ett fynd för forskarhågen!
Med spetsig stylus någon bitter själ.
Kanske en hämndfull träl,
Ett skymf-ord ristat dit mot husets herre --
Det kunde knappast varit värre!
Se; sade forskarn: sanning gör sig hörd --
Läs här om mannen samtids vittnesbörd!
Jag lät min lärde vän predika --
Egentligen det kvittade mig lika.
Mitt öga sköna syner njöt:
Från freskerna en regnbågsglans sig göt
Kring hvita stoder, ädel pelarprakt.
En fläkt af ägarns ande än höll vakt!
Jag kände kärlek till dens minne
Som skapat sig en skönhetsvärld härinne.
Och den var också sanning, fullt så god
Som allt hvad utanför på muren stod.
Aktivera autouppdatering av kommentar