Hydra

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Det var i feberns tid — jag drömde det
 — jag låg på marken med det ena knät,
 hon höll mig pressad hårt i sina slingor.
 Som kautschukfjättrar låg det om mitt bröst,
 till skrik och rossling blev min röst,
 min blick var skymd av etterskummets flingor.
 
 Och dödskall kyla kom i varje lem,
 jag var betäckt av slipprigt slem
 och för mig själv jag måste vämjas.
 En dunkel tanke i min hjärna brann:
 det är det lågas makt i människan
 — det kan, det skall, det måste tämjas!
 
 Jag tog mig kraft, blev fri, fick luft,
 och styrka kom i vilja och förnuft
 — det kom som ett beslut: jag skall ej ge mig!
 Om också aldrig tryckets pressning hävs,
 och till den stund, då andedräkten kvävs,
 så skall jag hoppas, skall jag aldrig ge mig!
 
 I samma stund jag sjönk ihop
 — jag hörde sorl och bravorop,
 och tusen händer klappade applåder.
 Jag visste det, i prakt och rikedom
 kring brottarbanan satt ju Neros Rom,
 betraktande min svaga strid i nåder!
 
 Nog är den tung, en kamp i ensamhet,
 som intet väser ser och ingen vet,
 men mera tung, när tusen ögon se mig
 — att ligga utsträckt med förlamad makt,
 ett mål för tusendens förakt,
 men ensam än — dock skall jag aldrig ge mig!
 
 Jag gav mig ej, jag reste mig på nytt,
 i varje muskel kom den kraft, som flytt
 — vad rör det mig, om tusenden bele mig!
 Dock sjönk jag åter, hjärtat låg i press,
 och "bravo, bravo, nye Hercules",
 ljöd folkets hån — dock skall jag aldrig ge mig!

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter