I Nyströms ateljér.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Skrivet 1869 då författaren, då med. studiosus, roade sig med att sitta modell till den under arbete varande Bellmansstatyn, varunder han även senare gjorde utkastet till den dramatiska småsaken »I Rom».

Numro sexti Norrlandsgatan
bortåt Humlegården till,
där blott någon fattig satan
som får äta bröd och sill
vill sin arma bostad taga --
där ett litet stenhus står
och om det jag vill en saga
rimma från förlidet år.

Hösten med båd rusk och väta
redan anlänt till vår nord.
Och av moln ej vattentäta
blöttes på vår stackars jord;
då en yngling syntes styra
sina steg till nämnde hus
just som klockan klämtar fyra
och man börjar tända ljus.
Tyst han genom trädgårn kliver
tills han mot ett fönster kom,
där en stund han tankfull bliver,
sänder blickarne bakom
fönstrets pappersjalousier
för att speja rummet kring.

Månne älskogsfantasier,
i hans hjärna ränna ring?
Ånej! aldrig Amors slavar
gå så tidigt på patrull --
in i farstun nu han travar,
som av tobaksrök är full,
genom dörren in han snavar,
kastar av sin våta rock,
genom ler och sand han kavar,
hamnar på ett koffertlock.

Vilket virrvarr här man skådar,
möbler av ett sällsamt slag
allt dock fattigdom bebådar
och av skräp här finns förlag.
Man sig drömmer bort i Babel
när man mönstrar detta rum;
där en fållbänk står så stabel
men dess botten går i krum;
där en stol på tre ben linkar
och tar stöd emot en vägg
och från muren mot en vinkar
kungar med sitt stora skägg.
Där ett ämbar fullt med vatten
trampar på »Det skönas värld»,
i en vrå står svarta hatten
vid en smörgås halvförtärd.
Mitt i kaos ock man skådar
på en träbock litet ler,
framför står en man och knådar,
och på skatten ömt han ser.
Ner i pannan ligger luven,
svetten lackar, näven går,
ögon stora som hos uven
döljas av ett raggigt hår.
Nu han slutar opp att peta,
torkar leran på sin byx
och i fickan börjar leta
spåren av en gången lyx.

Hur man krånglar, så omsider
efter mycket prut och söl,
litet gnäll om svåra tider
fås från magasinet öl.

Under muntert prat och gamman
dricker man ur samma glas,
tar en visa ock tillsamman,
Nyström med en skrovlig bas
spar ej på sin goda lunga,
men med känsla lägger till
»När jag hör hur fåglar sjunga»,
nu blir han ej längre still.
Snart han omkring golvet dansar
tills han blir på leken mätt,
då han småningom sig sansar,
stannar vid sin kavalett.

Ofta färden jag förnyar
och med varje gång man ser
hur, liksom ur brustna skyar
solen bränner mörkret ner,
så ur lerans gråa gömma
bilden kryper fram i dag
och uti dess kokor strömma
liv och sanning och behag.

Se där sitter sångargubben
med de välbekanta drag,
så ur konstnärns huvud huggen,
väntar han blott på den dag
då, uppstånden ifrån döden
uti bronsens ljusdräkt klädd
under talens heta flöden
omkring bålens svala brädd
åter under gamla eken
uti Djurgårns gröna lund,
får förnya sångarleken
vid sin luta än en stund.

Då bror Nyström skall jag sjunga
bättre än jag nu har gjort,
säga högt för alla unga
att man icke skyndar fort,
när till konstens mål man strävar --
för så vitt man icke vävar
gamla kända positiv.
Du har svultit, du har slitit,
du har fört ett hunda-liv
snart dock spiken du har bitit,
får till Rom ditt kreditiv!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter