I San Lorenzo

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En skönhet finns, som älskats af Hellenen
Och ler från Afrodites marmorställ;
Men vill du spana andens strid i stenen,
Träd in i San Lorenzos grafkapell!

Gå och betrakta Buonarottis under:
De båda Medicéers skilda drag
Och under dem de fyra dygnets stunder,
Ett jättepar på hvar sin sarkofag.

Se Natten, tungt uti en ställning somnad,
Som talar än om boja och om tvång,
Från bördorna i drömlös hvila domnad,
I hopp att aldrig vakna mer en gång;

Se Gryningen, hur kvalfullt hon sig sträcker
Och hälsar samma öde verklighet;
Till samma lidande hon lifvet väcker,
Till samma lott, som ej af ändring vet.

Så för sin fot han lagt dem marmorsvala,
De kval, som rymmas mellan natt och dag,
Och fjättrat smärtan under skönhetsdvala
I sina hvilande titaners drag.

Hvad kunde mer den väldige begära
Du spörjer, djupt inför hans storhet böjd.
Den så förmått förtjusa och förfära,
Hvad var för honom sedan sorg och fröjd?

Hvad mera om i människornas vimmel
Kring enslingen en öde ring sig drog?
Han hade skönhetens och ärans himmel,
Sitt verk han hade. Var ej detta nog?

Men vet du hvad den store själf bekände,
När sist han ensam stod på snö-kal höjd
Och såg sig om, vid segerbanans ände,
Emot sin bildvärld, hvit ur skuggor röjd?

Han vittnade att skönhets skimmerslöja
Är blott kring stoftet en förgänglig skrud,
Hvars sken för ofta frestat att fördröja
Hans själ på vandringen att söka Gud.

Så letar barnet efter bjärta stenar,
Som locka gnistrande bland stigens grus,
Och än i solnedgången sig försenar
Uppå sin hemväg till sin faders hus.

Han vittnade att konsten aldrig bringat
Till ro hans andes längtande begär;
Att kval, som han i marmorns lugn betvingat,
Afskuddat stenen, nu då kväll var när.

Ej mera tankens höga alp-orkaner
Han tystade med mejselns djärfva slag,
Men lade ned upproriska titaner
För Den, som råder öfver natt och dag.

O hvad är konsten, då dess aldra störste
Fann den så tom, så full af brist och svek,
Och dömde ödmjuk inför Lifvets Förste
Så värdelös sin egen skaparlek?

Det skönaste i bild, som jorden äger,
Från dessa Medicéers sarkofag
Se’n dess förkunnar konstens största seger
Tillika med dess största nederlag;

Och då ånyo tempelporten reglas
Om snillets högsta skapelse på jord,
I hjärtat synen outplånligt präglas,
Men Buonarotti! också dina ord.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter