Ingemund.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Ingemund steg ned af gångarn,
Band den blek vid stugans dörr.
Qvinnoälskarn, qvinnosångarn
Är ej längre ung som förr.
»Nu förrinner vintersnö,
Godt det blir i vårn att dö
På det fria Islands ö.

»Mångt och mycket jag bedrifvit
Så på land som skeppens slätt;
Mångt och mycket nornan gifvit,
Kraft i arm, stormanlig ätt.
Bättre dock än svärdens larm
Var den sång, som qvällde varm;
Bäst af allt var qvinnans barm.

»Ej i mulln på vigda gården
Skall man lägga hjeltens kropp.
Ädle fränder, resen vården
Blott vid kyrkovägen opp,
Att, när Islands tärnor gå
Upp till messan, der de må
Någon stund i tankar stå;

»Medan gula lockar flyga
Fladdrande för vårens vind,
Medan lätta tårar smyga
På den mjälla rosenkind,
Må de tänka: allt var han,
Höfding, skald och idrottsman,
Mest ändå för oss han brann.

»Medan lätt som mornad bölja
Barmen under linnet slår,
Medan silfverdrifven sölja
Högt i fager vaggning går,
Må de tänka någon stund:
Sof, vår skald, i vänlig blund,
Sof, vår hjelte Ingemund!»



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter