Jägar Malms hustrur

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

[redigera] I

Han steg in och han sade: "God kväll,
kära far, kära mor, tack för sist!"
Och han satte sig ned på spisens häll,
han var mager av vandring och brist.
 
Vid hans fot låg hans bössa och jägaredon
och en klunga av vilt ifrån heden och mon
och en vidvingad tjäder han lyfte vid klon:
"Tag emot, det är tacken för sist!"
 
Ifrån elden det flammade rött
över jägarens mörka gestalt,
medan moran skar stycken av kött
och av korv och av skinka och palt.
 
"Han är trött, han har gått sina modiga fjät,
sätt sig till, tag sig för, håll till godo och ät,
och en sup skall han ha, tacka näcken för det,
det är bistert där ute och kallt!"
 
Gamla mormor, som tvinnade garn,
lät den surrande spinnrocken stå,
och omkring stodo jäntor och barn,
för att höra, hur Malmen gick på.
 
Men han var ej så lustig som annars han är,
och han sjöng inga visor som sist han var här,
han var mulen och tyst, han var butter och tvär,
och han ljög ej så muntert som då.

[redigera] II

"Hör nu, Malmen," sade moran,
"var är flickan, som du hade
här om sistens till att draga
allt ditt gods av vilt och skinn,
hon, den stackarn, som du sade
vara hustru din?
 
Hon var skygg som skogens hare,
men hon följde dig i hälen
som en jakthund följer husbond,
som din häst ditt lass hon drog,
slita fick den trogna själen
nog och mer än nog."
 
"Är det Britt-Lis som I menar,
hon fick stryk, tills hon blev trogen,
eller Marja eller Kersti,
jag har många hustrur jag,
och mitt bröllop står i skogen
mest varannan dag.
 
När jag kom från Älvdalskanten,
över Vitsand högt i fjället,
satt där en som grät och sade:
'Käre Malm, stig in, stig in!'
När jag närmare såg på skrället,
var det hustru min.
 
Och min sista koppardaler
gav jag konan i föräring,
och jag sade: 'Vill du hava
mera sen, så tigg och stjäl,
torka dig i synen, käring,
jag har brått, farväl!'
 
Och när jag kom ner till Fryken,
stod en flicka där, som bar sin
dibarnsbyting i en trasa,
och hon skrek åt ungen sin:
'Gulle lelle, titt på far sin,'
det var hustru min.
 
Och åt Rottnen till på höjden
långt åt skogs vid Mällafalla,
kom två kvinnfolk och en barnskock,
då, vet moran, blev jag flat,
alla gräto de och alla
tiggde de om mat.
 
Alltihop, så var det fantfolk
av den allra värsta välta,
svarta kvinnfolk, svarta ungar,
och mitt svar till alla var:
'Är du hungrig, får du svälta,
så gör alltid far!' "
 
"Malmen skarvar," sade moran,
"ja, nu skarvar du igen, som
du är van om dina kvinnfolk,
sant en bit, med lögn en bit,
men hör på, var har du den, som
sist var med dig hit?"
 
"Ja, jag ljög väl," sade Malmen
och hans uppsyn blev en annan,
och han stirrade i elden
och blev stel och blek med ett,
och han tog sig över pannan,
som en syn han sett.
 
"Men om I vill höra sant, som
varken skarvar eller klipper
om min sista lilla hustru,
Eli-lita, skall I få,
den som inte tror, han slipper,
det är sant ändå.
 
Det är sant, hon var min jakthund,
som slet ont för mjöl och vatten,
och min magra lilla märr, som
drog mitt lass och svalt och frös,
och min sängkamrat om natten
och min kära tös.
 
Allt hon gjorde för mig, allting
gott och snällt och vänt hon gav mig,
sade aldrig ont emot mig,
och ju mera hård jag var,
desto mera höll hon av mig,
det var Elis svar.
 
Men I vet väl, hur det går en,
och I vet, vad den får tåla,
som en likar mest av alla,
allt en får och allt en tar,
och det går en som de snåla,
det blir inget kvar.
 
Har I följt ett stackars skjutet
fattigt rådjurskräk i spåren,
har I sett, hur milt det tittar,
fastän sårat och förblött,
hur det sörjer och förstår en
och med ett är dött?
 
Det var så som Eli-lita
såg på mig, när sist om hösten
hon med ett sjönk ned på stigen
häftigt som hon gick och stod
och det rosslade i rösten
och ur mun kom blod.
 
Och när blodet frusat länge
och det sen begynte stillna,
var hon vit som kalk i synen,
där hon ej av blod var röd,
när jag ville tala till'na,
var hon redan död.
 
Jag har lagt'na under roten
av en tall i ödemarken,
det är bara mull och mossa,
ris och barr på Elis grav,
men jag skar ett kors i barken
och en namnbokstav.
 
Men det där är längesedan,
och att någon för en flicka
går och sörjer lungsot på sig,
det är bara käringsnack,
giv mig något starkt att dricka,
skål och tack!"



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter