Julqvällen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Den bleka månen sken på mon,
Af hunger tjöt i klyftan lon,
Och hundens skall ljöd långt i byn;
Men vandrarn gick vid skogens bryn,
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen juleqväll.

Han skyndade sin trötta gång
På stigen, öfveryrd och lång,
Af barn och maka väntad hem;
Han bar ett högtidsbröd åt dem,
På herregåln i byn begärdt.
De sjelfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer,
Då han en ensam gosse ser,
Som sitter stum på drifvans rand
Och andas i sin kalla hand;
Vid qvällens än ej släckta sken
Han tycktes halft förstelnad re’n.

"Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hem till oss att värma dig!"
Så sagdt, han tog den frusne med,
Och hann omsider gårdens led,
Och trädde in till stugans fest
Med brödet och sin späda gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst
Med yngsta barnet vid sitt bröst:
"Du dröjt så länge på din färd,
Kom hit och sätt dig vid vår härd,
Och du också!" – Så öm, så lugn
Hon ledde gossen närmre ugn.

Och snart vid hennes vård man fann,
Hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
Hon tog så gladt sin makes bröd
Och bar det fram till aftonvard
Med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd,
Till festens måltid, sparsamt redd,
De muntra barnen redan gått;
Vid muren qvar blef gästen blott.
Hon tog den arma med sig då
Och förde honom fram också.

Och när, en tacksam bön var slut,
Hon tog sitt bröd och delte ut.
"Välsignad är den godes skänk,"
Så talte gossen på sin bänk,
Och tåren i hans öga log,
När han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt;
I hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
På främlingen, sin späda gäst;
Hon undrar, och hon ser och ser:
Han syntes ej den samma mer.

Hans öga brann som stjernan klart,
Hans panna lyste underbart,
Från skuldran spridde sig hans drägt
Som dimmorna för vindens fläkt,
Och hastigt står en engel der,
Så skön, som Skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp,
Hvart hjerta slog af fröjd och hopp,
Det var en oförgätlig qväll
Uti det goda folkets tjäll,
Och skönare var ingen fest,
Ty engeln blef hos dem som gäst.


* * *



Se’n mången vinter gjort sitt tåg,
Jag kom en julqväll dit och såg;
De godas hydda fanns der än,
Och deras soneson i den;
Han hade börjat gråna re’n,
Och satt till bords vid brasans sken.

Det var så ljust, det var så gladt,
Hans maka vid hans sida satt,
Och barnaskaran rask och skön;
Det var, som om de slutat bön,
Det var, som om de hade trott,
Att i en helgedom de bott.

Men högst vid bordet brann ett ljus,
Det enda i de frommas hus;
Dit ställdes mjölk och hvetebröd,
Men ingen njöt dess öfverflöd.
Jag frågte, hvems den platsen var:
"Den gode engelns", gafs till svar.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter