Kämpavisa

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Våra kämpar de äro så väldig en tropp,
 Som svärd kan bära vid sida,
 Och var gång solen i öster går opp,
 Så få de ny lust till att strida.
 
 De kämparna lågo en natt i sin säng,
 De tänkte ej bardalekar sköta;
 Men in kom så saktelig den liten smådräng
 Och väckte dem ur sömnen den söta.
 
 Den liten smådräng han sade så här:
 "I raske kämpar alle tillhopa!
 Stolts Sigrid, som kronan bland jungfruer bär,
 Hon månde eder hjälp nu anropa.
 
 "Stolts Sigrid, som är den fagraste mö,
 Är instängd i tornet det mörka.
 För hennes skull, jag vet, I gärna velen dö:
 I frälsen henne nu med er styrka."
 
 De kämpar uppsprungo med tappert mod,
 De klädde sig i järnet det hårda.
 "Och om det skall kosta vårt röda blod,
 Så ska vi hennes frihet dock vårda!"
 
 Där syntes de grevar av Söderdal,
 De jarlar av Uppland så raska
 Och den, som bak bergen had` suttit med kval,
 Han börja` med glädje att braska.
 
 De slogos i dagar, de slogos i två,
 De slogos i ellova måna`r,
 Och äntelig månde de seger få:
 Tro mig, de voro inga fånar.
 
 De slogos den sista dagen till slut,
 Att vallar och murar sig böjde,
 De togo stolts Sigrid ur tornet ut
 Och på sina axlar upphöjde.
 
 Stolts Sigrid blev både blek och röd;
 Hon kunde deras hjälp ej försaka:
 "Tänk, att jag ej visste, att jag var i nöd",
 Sade hon, "Gud hjälpe mig tillbaka!"
 
 Och hören I nu alle, som lyden härpå!
 Den sköna var i kämparnas välde;
 Men ej kunde hon denna hjälpen förstå,
 Sina modiga tårar hon fällde.
 
 De förde henne in i den mörka skog.
 Hon bad dem det omaka spara.
 De sade: "här är ju farlighet nog;
 Här ska vi er ära försvara.
 
 "Här finnas ju jättar, här finnas ju troll,
 Dem ska vi angripa och döda,
 Och vem mot er knystar på jordens boll
 Skall dränkas i bloden den röda."
 
 Och det var herr Härgrim, den riddare blå,
 Sin fana till krigs lät han sväva:
 "Och hören, unga kämpar, nu ska vi gå på,
 Så jordens inälvor ska bäva!"
 
 Där satt en gammal gumma, hon trampades ned;
 De hovmän ej tålte dess tryne.
 "Herr Härgrim, herr Härgrim, förakten icke fred!"
 Sade hon, ty hon var i syne.
 
 En urgammal ek stod på högan berg;
 En björk hinte knappt till dess bälte.
 "Se där står en jätte och där står en dvärg!"
 Sade Härgrim, den modige hjälte.
 
 Men rätt i detsamma så hördes en låt
 Av björnen, som mumla` i skogen.
 De unga hjältar blekna` och sade med gråt:
 "Ack om vi nu sutte på krogen!"
 
 En björnunge syntes, han var ej så arg;
 Men kämparna brått sig undstungo.
 Se`n blev dem var ekorr så stor som en varg:
 De tystna`, de bäva`, de sprungo.
 
 De sprungo från allt, det de sakna ännu,
 Från guld och från skogar så gröna.
 På en väg de kommo, de flydde på sju,
 Och från sig de vräkte den sköna.
 
 Den sköna låg svimmad i björnarnas våld,
 Som nosa` på jungfrun så milda.
 Förr var du stolts Sigrid, en jungfru så båld,
 Nu äst du ett rov för de vilda!
 
 Men knappt hade kämparna näsan omvänt,
 Förrän de åter började sprätta.
 De redo sig till Hova, som ingen ting hänt,
 Att åter sig i högsäten sätta.
 
 De kämpar framstego för konungen med pock,
 Sina slokande hattar de vifta:
 "Sin tjänst här tillbjuder vår modiga flock,
 Om du vill din dotter bortgifta."
 
 Och konungen han vred sina händer med gråt,
 I breda gulltaffeln det knaka´:
 "Hur skall jag bortgifta den I så gått åt?
 Skaffa först min dotter tillbaka!"
 
 Men just kommo friare till konungens gård,
 De tänkte till stolts jungfrun att orda.
 De sågo henne ligga i björnarnas vård;
 Det verket var svårt att fullborda.
 
 De sågo henne ligga i jämmer och kval,
 Och odjuren kring henne spöka,
 Ja, vildgalten grymta´ ur djupan dal.
 De visste ej, vad råd var att söka.
 
 Den förste han axlade kappan vit,
 För vädret hans fjäderbuske fläkta´ .
 "Morbleu, att jag ej har min huggande plit
 Och ej är jag klädd till att fäkta!"
 
 Den andre han trädde för konungen in,
 Förgyllande hjälm han upphöjde,
 I röda skarlakan, i räv- och mårdskinn,
 Den smidiga ryggen han böjde.
 
 "Och hör du, gode konung, vad jag säger dig!
 Min fader han låter dig hälsa:
 Om du vill avlåta din dotter till mig,
 Så lova vi henne att frälsa."
 
 Och konungen han svara´ med sorgfullt mod,
 I hermelinskåpan han sig sänkte:
 "Den detta kan göra, den håller jag god".
 Men ingen på den tredje nu tänkte.
 
 Den tredje han for in under björnahopens tand;
 Som lam blevo vilddjuren spaka.
 Stolts Sigrid, du räckte honom snövitan hand,
 Han förde dig i slottet tillbaka.
 
 Och konungen sade: "Du riddare båld!
 Du är visst en gudarnas like.
 Min dotter jag gärna vill ge i ditt våld,
 Du äst värd att ärva mitt rike."
 
 Men alle I, som lyden på denna här sång,
 Låt oss en god önskan nu göra:
 Att aldrig våra kämpar må ännu en gång
 Få makt att den sköna bortföra!

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter