Kärleksgrottan vid Biarritz

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Medan kvällen målar västern full
Växelvis med ametist och gull
Ofvanför den sista purpurglöden,
Sitt hos mig och hör i vaggad båt,
Under böljans sakta kväfda gråt,
Sägnens ord om tvenne ungas öden!

Ser du skäret, dit en remsa sand
Likt en gångstig leder ut från strand?
Här och där i djupa skrefvor brusten,
Öppnar klippan, ofvan svallets skum,
Under ebbtid ingång till ett rum --
»Kärleksgrottan» kallas det på kusten.

Knappast känd af baskisk fiskarfot,
Grottans dunkla hvälfning tog emot
Två, som världen skiljt med järnhård regel.
Skugglikt skymtande från hvar sitt håll,
Här de träffades, då solens boll
Släcktes i Biscaya-buktens spegel

Arma par, fanns det ej guld och flärd
Öfvernog att i en slafvisk värld
Göra er till nöjda undersåter?
Lyckans barn förlåter världen allt,
Falhet, lumpenhet i hvar gestalt --
Hjärtats uppror blott hon ej förlåter.

Sina offer skall hon nå tidsnog --
Men i afton ensamheten drog
Underbart den trygga ringen om dem.
Öfver tårad kind det stänkte salt,
Deras suck i hafvets suck försmalt -:
Utanför ett haf -- och ett inom dem.

Som en stjärnbild blänker till helt kort
Lägst vid himlens bryn och skymmes bort
Bakom ryggarne af höjda vågor,
Så det rikaste af ögonblick
Knappast tändes, innan ner det gick
I ett vaknadt svall af vilda frågor:

»Hvarför, då jag var så lycklig nyss,
Följer dödlig bitterhet din kyss?
Hvarför slutar allt i tåreflöde?
Hvarför gör mig ditt godnatt så arm?
Hvarför finns blott värme vid din barm,
Då all världen är så kall och öde?

»Hvarför, hvarför har jag hjärta fått
Och ej plantans omedvetna lott,
Då min fot i alla fall är bunden?
Eller, då min själ ej gränser har,
Hvarför gafs mig ock ej vingars par
För att följa dig kring jorderunden?

»Dock -- för trång är hela jordens krets!
Skogens rofdjur gömslen har till reds,
Kärleken, en biltog hind, har inga,
Dit ej kopplet följer utan nåd
Flämtande sitt ädla villebråd
För att slita hjärtat ur dess bringa.»

Vilda frågor, frågor utan svar!
Fuktig stjärnbild åter uppgått har.
Ljufva kyssar, kyssar flera, flera!
Stundens timglas sväller fullt till rand
Liksom hafvet tömde där sin sand --
Morgondagen heter aldrig mera.

»Älskling, säg, hvad är väl detta brus?»
»Det du hör är blott ditt pulsslags sus,
Högt i sälla ådror sjunger bloden!»
Men i öppningen till grottans hvalf
Ett ofantligt spejarhufvud skalf,
Silferlockigt, mörkgrönt -- det var floden.

Tusen andra tränga sig bakom --
Var det re’n förföljelsen som kom?
I hvart ögonblick är porten trängre.
»Nu, min brud, jag evigt blir dig när!
Friheten med skummigt spann är här,
Nu förföljer oss ej kopplet längre.»

Ȁlskade, slut fastare din arm,
Kyss mig, medan än din mun är varm,
Vågens isköld redan når mitt hjärta!»
»Älskade, det svåra är förbi,
Denna kyss du undfår re’n som fri,
Den förut var lifvets sista smärta!»

Morgonvind kring vattenrymden smög,
Hafvet ut ur grottan böljan sög,
Löste hennes famn kring stenen knuten.
Men ett famntag fanns, som icke brast:
Tvenne höllo än hvarandra fast,
Hårdt omslingrade i dödsminuten.

Sköna lott! I en och samma stund
Glöda, glömma, slockna mund vid mund,
Tvenne stjärnskott än i fallet klara!
Hamna undan storm i eget blod,
Undan mänskoödens ebb och flod
I det djupa, stilla, underbara!



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter