Karl Johan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Dalmålning

Karl Johan, se Karl Johan!
    Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
    och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
    han står med stav i hand
och sträcker den befallande
    ut över folk och land.

Väl mången konungsfågel
    flög upp från ringa torp,
men denne höge flygaren
    var både örn och korp.
Han kom från fjärran snöberg,
    från fältens kvava slakt
och tog det fasta näste
    som Upplands Vasar lagt.

Karl Johan, se Karl Johan!
    Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
    en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
    och talade därhos,
men han var ingen dalkarl,
    och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
    på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
    det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
    och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade,
    att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
    det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
    som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
    av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
    att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
    Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
    vid vintrigt himlabryn.
Därnedan släpar dalfolk
    hans tunga sarkofag.
Karl-Johansmarschen spelar än
    på tavlan natt och dag.

Så se vi dig, Karl Johan,
    en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
    och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
    ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
    i Sveriges gamla land.



Hösthorn (1927)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter