Klagevisa över denna torra och kalla Vår

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Sjunges som:
Den signade Dag, den signade Stund, uc.


En torr och kall Vår gör Sommaren kort,
   Och Vintrens föda fördriver,
Gud hjälpe, som rår, si Våren går bort,
   Och liten Glädje oss giver,
      Sol varma, förbarma,
         Hos Vädret torrt
   Nu Kölden Sommaren river.

Gott Maje-Regn giv, lät dugga tätt ner,
   lät varm Dagg Örterna fukta.
Oss Torkan bortdriv, lät Frostet ej mer
   De späda Blomsteren tukta:
      Var nådig, var rådig,
         För dem jag ber,
   Som HERRRan tjäna och frukta.

Lät Väderet kollt, och Torkan oblid,
   Ej tvinga Rosorna röda,
Lät Åkeren stolt ej läggjas så nid,
   Att han ej Bondan kan föda.
      Bevara, från Fara,
         I allan Tid,
   Den Späda Jordenes Gröda.

Lät Himmelens Port utvidga sin Gång,
   Hjälp Molnen högre uppstiga,
Lät höra oss fort skön Näktergals Sång,
   Som Kölden tvingar att tiga.
      Lät sjunga de unga,
         Med Stämmor mång:
   Lät Barnen dansa och niga.

Lät dansa å rad, Folk stora och små,
   Lät färla Sommarens Färlor.
På Blomster och Blad, lät tillra och stå
   De våta Himmelska Pärlor,
      Lät kvittra, lät tittra,
         Stegnlisor små,
   Hos granna Svenska Sädsärlor.


Giv Glädje och Tröst, lät Lärkan ej dö,
   Lät leva Somarens Svala.
Hugsvala vart Bröst på Sveriges ö,
   Som nu mån sorgeligt tala.
      Giv Sommar, giv Blommor,
         Giv gott grönt Hö,
Lät Göken ropa och gala.

Mot Gryningen blek, mot Dagningen blid,
   När Natt och Dag sig åtskilja,
Lät höras mång Lek, om Sommarens Tid,
   Djur dansa, spela och gilja.
      I Strömmer, ej glömmer
         Mång lax, mång Id,
   Mång fisk då hava sin vilja.

Gör Dagen oss lång, gör Natten oss klar,
   Lät Duggregn varma nedfalla,
Och locka till Sång den Fågel som har
   Tyst varit Vinteren kalla.
      Lät klinga, lät springa
         Mångt Hjon, mångt par,
   Lät fröjdas Människor alla.

Gack fruktbar oss opp, gack fruktbar oss ner,
   Och hälsa Byar och Städer,
Mång Åkermans Kropp då gläder sig mer,
   Som går i tunna Linkläder,
      I dalar Trast talar,
         Och mång Mun ler,
   Och mång Trumetare kväder.

Ja, ljuvliga Sol, du fattig mans Vän,
   Som ditt Sken ingom vilt spara,
Lys uppå vår Bol med Sommar igen,
   Lät Köld och Torka bortfara,
      Nu längta, nu trängta
         Kvinnor och Män
   Att gå i Solskinet klara.

Gör Sorgen oss kort, bliv Åkermans Vän,
   Lät grönskas Skogar och Dalar,
Driv Torkan oss bort, giv Vätskan som än
   Mång Bondes Hjärta hugsvalar,
      Lät sjunga mång Tunga
         Om Fröjd igen,
   Som nu bedröveligt talar.

Lät Skongen stå grön, lät Jorden få Frukt,
   Se till att intet oss trängjer,
Lät fläkta en skön och härlig en Lukt
   Av Skogar, Åkrar och Ängjer,
      Lät kransas, lät dansas,
         Med Fröjd och Tukt,
   lät bäddas brokota Sänger.

Lät Gräset bli blött, och Blomsteren skön,
   Lät dansa lilla Lekatten,
Lät fläkta oss sött, vitt ut uppå Sjön,
   Lät skönt Vär blåsa på Hatten,
      På Ängen, giv Sängen,
         I Gräset grön,
   Åt dem som färdas om Natten.

Lät Ämbetsmän få råätt bruka sin Hand,
   Och trygg på resa sig giva,
Lät Köpmänner gå till Vatten och Land,
Dit de helst Handelen driva,
Av Rosor och Kosor,
Ibland all Stand,
Lät mången fröjdefull bliva.

Lät Dagen bli varm, mång Herde då står
   I mång grön lustigan Skugga
Och rester sin Arm, åt Getter och Får
   På Bär och Äpplen lät tugga,
      Från Plogen, åt Skogen,
         Så vitt han når,
   Lät Oxen titta och glugga.

Släpp Boskapen vall, lös Oxen ur Bås,
   Driv Fä och Fänad åt Skogen,
Lät Öken få Stall, in under Guds Lås,
   Lät Bonden glädjas vid Plogen,
      Höst mustig gör lustig,
         Lät Säden fås
   Av Åkren ymnig och mogen.

Lät grönskas hans Får, lät blomstras hans Äng,
   Hjälp fylla Bingarna blotta.
När Bonden själv rår, får Krigsman och Säng,
   Att vila Lemmarna trotta,
      Still Vreden, giv Freden,
         Mång Piga, mång Dräng
   Då glädjas över all måtta.

På Blomster och Löv lät stimma de Bi,
   Som draga Honungen söta.
Men Luften blir döv av Buller och Skri,
   Där sig två Krigshärar möta,
      Still Vreden, giv Freden,
         Gud statt oss bi,
   Som bäst kan Fienden stöta.

Du råder om Krig, du råder om allt,
   Du rår om Himmelens Fäste,
Ty vill jag och dig allt hava befallt,
   Hjälp oss till Fot och till Häste,
      Gör frodigt, frimodigt
         Vad nu är kallt,
   Du vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, dig syndat emot,
   Förlåt oss Bristerna svåra,
Vi vele ditt Bud med Bättring och Bot
   Nu följa Dagarna våra,
      Lät falla, med alla,
         Din Vredes Hot,
   Och dämp allt vad oss kan dåra.

Dämp Vällusten ner, din' Gåvor oss lär,
   Alltid rätt nyttja och bruka,
Och äntlig jag ber, hjälp deras Besvär,
   Som tuktigt sina Bord duka,
      Och hjälpa, ej stjälpa,
         Den Hand som bär
   En tom och såondrigan Kruka.

Giv dem ett gott År, dem lyse din Sol,
   Som Årsens Tider vet dela,
Dem Månen och gå, i År som i Fjol,
   Att Ny och Nedan ej fela,
      De andra lät vandra,
         Till tomma Bol,
   Som aldrig hjälpa sjukt hela.


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter