Klockringning

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(Efter Edgar Poe.)

I.

Hör du, hör du klockornas gång,
silverkläppars sång,
silvertoners melodi
med en värld av fröjder i!
Hur de skalla, skalla, skalla
ut i natten klar och kall,
medan himlens rymder alla
överstänker stjärnesvall;
medan fästets eldar flämta
i kristallisk glädjeprakt,
hur de klämta, klämta, klämta!
Tiden, tiden själv ger akt,
går i takt
till de svingande,
klingande,
ringande
klockornas, klockornas rytmiska makt.

II.

Hör du bröllopsklockornas gång,
gyllne sång,
milda toners harmoni,
sällhetssyners värld däri,
som de glatt
ringa i balsamisk natt!
Tonguld, smältande till ljuva
dikter, segnar ned emot
ängden, där en turturduva
lyss och ser till månens klot.
Hör, hur välljudsströmmar kvälla,
välla ut ur dôm-hög källa,
hur de svalla, hur de svälla,
då de tona om den sälla
sinnestjusning,
själsberusning,
den som tvang
klockornas gjutna valv att svinga,
klinga, ringa
runevälvande,
välljudsskälvande
samljud med kärlekens sagas klang!

III.

Hör larmklockornas hemska gång,
bronsens sång!
Vilken fasans sång att höra,
som med skräck slår nattens öra!
Hör den ropa, hör den klaga,
skälva fram en ordlös saga,
över jämrande, larmande
sänka i luftens dallrande vågor
böner till döva rasande lågor,
böner om förbarmande!
Högre och högre vill den ila
med ett yrande vilt beslut:
nu eller aldrig skall den vila,
vila hos blekhyllt måne ut.
O de varnande bing bang,
o de klockornas hjärteskrämmande,
bröstbeklämmande,
andehämmande,
susande,
brusande,
översvämmande
flod av ängslande vefull klang!
Dock du hör och skönjer klart
i de bävande,
glädjekvävande,
bullrande,
mullrande
ljudens fart,
skönjer i klockornas vredesmod
än ett sjunkande, än ett svallande,
än ett stigande, än ett fallande,
jämnhögt med farans ebb och flod,
skönjer i klockornas klämtande, klämtande,
andlöst än och än andehämtande,
flammornas skiftande ebb och flod.

IV.

Hör begravningsklockornas gång,
järnhård sång,
tunga tankars värld är i
hotfullt dyster monodi!
Hjärtat ryser,
hjärtat fryser,
ty vartenda dån och dön,
som ur deras rostiga strupar
ned i den tysta natten stupar,
är ett jämmerstön.
Men det folk, det folk, som rör sig
ensligt i tornets ringarbur,
och som ära och nöje gör sig
med ett entonigt partitur,
och som skämtande
rullar, klämtande, klämtande, klämtande,
sten på hjärtan tyngda flämtande,
det har icke vår natur,
är ej människor eller djur,
folket, som klockornas tjänst bestyrer,
är vampyrer,
och det är dess kung, som springer
kring i dess ring och ringer, ringer,
och när den ton, som i malmen väller,
dovt ur den gjutna metalln sig gjuter,
vidgas hans muntra barm och sväller,
dansar han lustigt i takt och tjuter,
fängslande tidens, tidens gång
rytmiskt vid klockornas ängslande sång,
vid klockornas, klockornas kraftbetagande,
fridförjagande,
kvidande, stönande, jämrande sång.



Viktor Rydberg - Dikter

Första samlingen

Otto Borchsenius ägnas dessa blad

Andra samlingen

Till min hustru

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter