Krängande skepp

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök




På havets gungande vatten
genom livets forsande skum,
blir lanternan mitt ledskepp i natten
i min ensamma arktiska slum.
Här skådar jag livet det lilla
och tankarna flyter som förr.
Det känns som om tiden står stilla
då änglarna öppnat sin dörr.

Och morgonrodnaden brinner
därborta i öster nånstans.
Så känns det när rädslan försvinner
om natten som natt aldrig fanns.
Jag är som den skutan i sagan
som seglade utan sitt namn,
och som plågades bittert i klagan
när hon letade vilse sin hamn.

Nu vaknar jag sjuk av förundran -
var drömmen en rad i en bok?
Och skoglös och kall vilar tundran
så redig och sorglös och klok.
I sömnen är kärleken riktig
och verklighet lera och skav -
nu gungar jag mera försiktig
min skuta på stormande hav.


                                                             Göran Hansson
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter