Kristina

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Innehåll

[redigera] I.

På sorggemakets svarta sammet
En solglimt faller från gardin,
I sneda strimman dansar dammet
Som pärlorna i ett glas vin.

I stormande och hädisk smärta
En kvinna finns här dag och natt.
Ett guldskrin med en hjältes hjärta
Hon tillber som sin enda skatt.

En liten flicka sammanknipen
På pallen dväljs vid hennes fot.
Det bor en sällsam glans i djupen
Af dessa stora ögonklot.

Hon vänder sida efter sida
I boken, som till jul hon fick,
Och Gustaf Adolfs segrar skrida
Förbi i Merians kopparstick.

Blott någon gång från bladen ilar
En flyktig blick, brådmoget klok.
Så kyligt undrande den hvilar
På gråterskan i änkedok.

Nu knackar det på dörren sakta:
Försiktigt, tyst den låtes upp.
På tröskeln syns en man betrakta
Med forskaröga denna grupp.

Utöfver kragens spetsar skjuter
Ett bredt och tvärklippt, grånadt skägg,
Den svarta silkes-strumpan sluter
Sig utan veck om kraftig lägg.

Sin hälsning med en hofmans vana
Till damen sirligt fram han bär,
Men något finns, som låter ana,
Att det är han, som råder här.

Som svar han blott får tårefloder;
Till flickan med sin bok i knä’t
Han vänder sig från hennes moder
Och kallar henne Majestät.


[redigera] II.

Det är fest på Mälarstränder,
Skott och jubel och trumpeter,
Vin-kaskader, äreportar,
Nya tyska härligheter.

Nyss den myndigvordna drottning
Förts högtidligt öfver torgen
Steg för steg på hvita gångarn
Till den gamla Vasa-borgen.

Blanka skådepengar regnat
Bland de trogna Stockholms-borna,
Och vid ingången till slottet
Hästen tappat silfverskorna.

Gråa murar halft försvinna
Bak brokad och draperier,
Mellan kronor skimrar vasen,
Styf af gyllne broderier.

Nu ej mer den bleka kärfven,
Som den stod på Uplands gärden,
Men i rang med örn och liljor
Känd och ärad öfver världen.

I den stora vida salen
Under tronens purpurhimmel
Högt hon synes, segerjungfrun,
Ofvan hufvudenas vimmel.

Riksförmyndarne, de gamle,
Lägga i den ungas händer
Frukterna af tolf års bragder,
Makt och skatter, nya länder.

Framför trapporna till tronen
Rad af hvita hjässor sänkes,
Som en silfverkrusad dyning
Böjs vid strand, där hvila skänkes.

Diplomatiskt och betänksamt
Söka främmande gesandter
Pejla hvarje blick, som strålar
Under kronans diamanter.

De i sina pannor hvälfva
Re’n latinska orationer,
Där en hymn till Nordens Pallas
Höjs på alla smickrets toner.

Sluge statsmän, edra Herrar
Bedjen att sin oro kväfva:
Tankar på ett baltiskt välde
Ej Kristina föresväfva.

Spetsen pennorna att skrifva
Hem till edra kabinetter,
Att i afton Gustafs dotter
Ger den bästa af baletter.

Vårdslöst där mot pelarn lutad,
Skön och spotsk och missbelåten,
Står en yngling, hvilkens hållning
Föga anger undersåten.

Det för hans skull är, som Stjernhjelm
Bråkat har sin svenska hjärna
Att till kvällens upptåg finna
Rim, som än mot udden spjärna.

Amaranth bak atlas-masken
Efter honom blott skall spana,
Liksom fordom på Endymion
Genom skyar såg Diana.

Där han skrider i gavotten,
Stolt och fri och obesvärad,
Skall han bära i sin ficka
Gåfvobrefvet på ett härad.


[redigera] III.

Där en bro är kastad öfver
Bäckens smala silfverband,
Där går gränsen mellan Sverge
Och den danska kronans land.

Bredvid pålen, blågult målad,
Väntande en barnflock står,
Deras trogna, svenskblå ögon
Tindra under lingult hår.

De ha hört att drottning Kerstin
Skall förbi här inom kort,
Men de tro ej det är möjligt.
Att hon far för alltid bort.

Hvarför skulle hon dem lämna?
Hennes namn är dyrt och kärt,
Och en bön för hennes välgång
Var det första mor dem lärt.

Ha de ej för henne burit
En bedröfvelse så stor
Förra sommaren, då länsman
Ut till knekt tog äldste bror?

Fick ej sedan far för skatten
Släppa till den ena kon?
Att hon reser bort för alltid,
Fatta ej de små vid bron.

Hela morgonen de plockat
Blommor, röda smultronbär
För att visa drottning Kerstin,
Huru högt hon älskad är.

Hör, nu rullar det i backen,
Och nu syns ett moln af damm:
Kring den tunga guldkareten
Skymta fjäderhattar fram.

Utur vagnen ljöd ett löje,
Skärande och kallt som stål,
Och en fru med mörka herrar
Talte utländskt tungomål.

Vagn och ryttare försvunno
Borta på den andra strand.
Vid ett slag af kuskens piska
Barnen korgen släppt ur hand.

Blommorna i landsvägsdammet
Andades sin sista doft,
Röda smultron lågo spillda
Liksom hjärtestänk i stoft.

Drottning Kerstin, drottning Kerstin,
Sverges famn nu sluter sig,
Sverge, där jämväl den minste
Velat ge sitt blod för dig!


[redigera] IV.

Hvi blir i hviskning hvarje ord förnummet?
Hvi dessa smygande och tysta fjät?
På sin förvandling väntar här i rummet
Ett stackars ensamt, jordiskt majestät.

På vissnad panna stora pärlor glida,
Men själen är att släppa stoftet sen
Och ryggar än för språnget i det vida,
Som droppen skälfver ytterst på en gren.

Och dock det bör ej kännas tungt att vandra,
Se’n lycka, makt och ära gått förut.
Du är så arm, Kristina Alexandra,
Då skådespelet lider mot sitt slut.

Med klangen af ditt sista guld förstummad
Vardt smickrets flöjtton, dina skalders röst.
Nu dör af lejda främlingar försummad
Hon, som sin tron haft rest i svenska bröst.

Hon hör ur töcknet af en dunkel dvala,
Hur re’n man skiftar hennes egendom,
Hur kardinaler lågt och ifrigt tala,
Hur klockor ringa i det stora Rom.

Än nattens febersyn alkoven fyller:
Se, hur de skymta i hvarandras spår,
Allt från den höge med ett blodigt kyller
Till glömda tjänare från späda år.

Och nu en landskapsbild -- med friska björkar
En fager åbrädd vid en liten bro.
Den andra stranden skugga djupt förmörkar.
Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo!

Ur skuggan vill hon åter öfver spången,
Här hejdas hon af en osynlig hand.
Men hör den ljufva, underbara sången,
Som klingar från den ljusa, gröna strand!

Nej, detta är ej någon dröm. Hvem vågar
Att sjunga utanför, trots strängt förbud?
Ur dvalans slummer plötsligt väckt, nu frågar
Den döende, hvad det väl är för ljud.

En nordisk studiosus blott, de svara,
Som hvilat sig på trappan här helt kort,
Sin morgonpsalm han börjat sjunga bara,
Men om hon vill, han strax skall visas bort.

Han stör mig ej, han stanna må! hon säger
Och sjunker vaggad af den enkla ton
Med sluten blick tillbaka på sitt läger.
Hvad det blef ljust! Hur kom hon öfver bron?

De röde präster hviska med hvarandra
Och fatta forskande en kallnad hand.
Vid svenska ljud Kristina Alexandra
Förts öfver bron till obekanta land.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter