Kyrkan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Hårda skiften, bittra pröfningstider
Bragt från eget hemman, gods och välstånd
Djupt i nöd och armod bonden Onni.
Åren härjat sist, hvad ödet skonat.
Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvud
Med en snö, som ingen sommar smälter.
Ett blott ägde han af allt, hvad fordom
Gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan
På den Gud, som medgång sändt och motgång,
Och han bodde nu, till dörrn förvisad,
Gömd, förbisedd, på en annans hemman,
Af sin sockens mildhet underhållen.

Men midsommardagen grydde, folket
Vaknade i stugan, äldre, yngre
Klädde sig i högtidsdrägter, alla
Ville skynda nu till Herrans tempel.
Hos den gamle väcktes samma längtan,
Och han gick till värden fram och talte:
"Låt mig följa dig i dag till kyrkan,
Käre broder, våren ut jag sutit,
Full af krämpor, i mitt hörn vid muren
Och ej hört Guds ord på halfva året."

Värden viste ut mot träsket. Tjocknad
Låg en hvitgrå dimma än deröfver,
Och ej strand, ej våg, ej holmar syntes.
"Vill du sjelf försöka hitta vägen",
Sade han, "med båt far ingen annan;
Men till fots är färden lång kring viken,
Och för dig fins nu ej häst i gården."

När den gamle hört det hårda ordet,
Gick han tyst till stranden, löste båten
Och begynte ro i gråa dimman.
"Den, som leder fiskens stråt i hafvet,
Fogelns stråt i luften, att de komma
Dit Hans lag dem kallar, Han skall foga,
Att ock jag i dag Hans kyrka finner."

Stunder flöto bort, blott sjö och töcken
Såg den gamle, från sin kosa vilsnad,
Och hans kraft begynte svika; tyngre
Kändes rodden re’n och handen domnad.
När i morgonlugnet öfver fjärden
Första gångens ringning ljöd och klangen
Hann hans öra, var den dof och mattad,
Och han fann sig långt från kyrkan, längre,
Än när först han lade ut från hemmet.
Och det ringdes andra, tredje gången,
Och från fjerran än blott kommo ljuden.
Och mot höjden hof den gamle ögat,
Såg mot gråa skyn som med en fråga,
Utan kraft och råd och hopp och bana.

Men i samma stund i sakta skridning
Stötte båten mot en häll, och dunkelt
Ofvan hällen skymtade ur töcknet
Fram en strand och bjöd den gamle hvila.
Opp han steg på stranden, såg omkring sig
Kände stället, kände ön i träsket,
Der som ung han landat tusen gånger,
Och han satte sig på kala berget
Tankfull ned, och mörker rådde, mulen
Var hans själ, och mulen jord och himmel.

Men det ringdes samman. -- Var i högre
Makters värd den gamle? -- När han hopplös
Nu mot fästet höjde ögat, syntes
Klar en högblå rand emellan molnen,
Ljusets förebud. I kyrkan skulle
Sången börjas; på den öde holmen
Drog ock nu den första vindfläkt anden
Mellan löfven, och den första lärkan
Flög, af dagern väckt, mot skyn. Försvunnen
Var naturens dvala snart. På toner
Följde toner nu, och nya stämmor
Vaknade i dal, i höjd. Ett jubel
Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden
Kring den gamle, och han sjelf af sångens
Glädje gripen, glömde nöd och sorger
Och föll in med ord. Den sköna psalmen,
Sommarns psalm, "den blomstertid nu kommer",
Ljöd i stilla darrning från hans läppar.

Och den blomstertid var kommen. Sommarn,
Som han sjöng om, var af inga murar
Utom honom stängd. Dess örtesängar
Växte för hans fot, dess fogelsånger
Hörde han; och Christus, som han nämnde
Sarons blomster, gröna dalens lilja,
Kom som blomster och som lilja, värmde,
Som han bad, i hvarje fläkt hans sinne.

När han slutat psalmen, hade höjden
Klarnat redan, blott kring lägre rymder
Låg ett töcken än. Då steg ur österns
Molnbädd solen opp och göt en strålflod
Öfver landets, öfver vattnets dimma.
Tystare blef rymden, luftens skaror
Sökte hvila, hvarje väsen tycktes
Vilja endast skåda nu, ej sjunga;
Och den gamle följde med sitt öga,
Stum af andakt, ljusets väg. -- Hvad dunkelt
Syntes nyss, var nästa stund förklaradt.
Udde efter udde dök ur dimman,
Ö vid ö stod fram; en verld af fägring
Växte sakta opp ur skuggans tomhet,
Tog begränsning, färger, glans.

                               Förliden
Länge se’n var morgonstunden redan,
När, med klarnad blick, med molnfri panna,
Rörd och tacksam, från sin plats den gamle
Reste sig och gick till jullen åter.
Men han såg till afsked än tillbaka
Upp mot stranden. "Nu Guds frid med eder",
Så han hördes säga, "foglar alla,
Unga bröder, systrar, Guds församling,
Som med mig i dag i samma kyrka,
Honom prisat och Hans ära sjungit.
Och haf tack, du tolk af himlens läror,
Klara sol, som nu för oss predikat,
Böjt vårt hjerta, att Hans godhet känna,
Och lagt ut Hans verk för våra ögon."



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter