Laibach

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Den älskades hufvud
Emot min axel stödt,
I knä’t den lille gossen,
Som slumrat in så sött,

Så har jag suttit länge
I järnvägs-kupén
Alltse’n Triest i morse
Vid dagens första sken.

Vid viken den vinblå
Jag sett Miramar:
Bland klippor af dolomit
Nu iltåget far.

Oss italienskan lämnat
Vid sista station.
Nu äro vi i Krain
Bland slaviskt språk och ton.

Där ser jag i dalen
En täck liten stad,
Längst borta en snötopp
Bland berg i dimblå rad.

Sloveniska flickor,
En vacker solbrun svärm,
Med mörkröd duk om pannan
Och uppvikt lintygsärm,

På rika ängar räfsa
Det doftande hö --
I dalen sydländsk färgglöd,
Vid horisonten snö!

Hvem är du, stad, där söder
Och nord hvarann’ gå mot?
Bædeker lärdt upplåter
Två läppar af högröd cloth:

Jo, staden heter Laibach,
Och Terglou denna alp ...
Alldeles! Tack orakel,
Som mig på tråden halp!

Ha, Laibach -- om den staden
Mig syns jag något vet.
En nedrig kongress jag minnes
Dock det var inte det.

Det rör mig helt personligt,
Det minne Laibach väckt --
Från Laibach ha utgått
Mitt namn och min släkt.

Utur papistisk träldom,
Allsköns förtryck och våld
En man kom lyckligt undan
I blågul fanas sold.

En dosis sydlandssol
Till reskost han tog;
Där Terglou visar vägen
Mot nordens snö han drog.

Nu, leende vackra Laibach,
Du öppnar din famn,
Som ville du återbörda
Mitt krainer-namn.

Ditt sydliga arf kanhända
Hos mig går igen ibland,
Men, tro mig, intet rycker
Mig från mitt svenska land.

Fast haf och fjällar skilja,
Där har jag min rot;
Är hemma mera än mången
Som sätter där sin fot.

Det land, där en lärka höres,
Det kallar hon för sitt,
Må andra på marken tvista
Om mitt eller ditt!

Låt mången på egen torfva
Fritt göra sig bred!
Trots alla gärdsgårdar, klingar
Ur rymden sången ditned,

Min tanke och min sång
Gå på svensk melodi;
Till Sverge är jag bunden,
Fastän som lärkan fri.

Din blir jag icke, Laibach!
Du hörde mitt skäl.
Med dina gröna luckor
Och hvita hus, farväl! -- --

Men bäst jag fantiserar
Här i min fönstervrå,
Nu uppslå sina ögon
De älskade två.

Och från min gosses läppar
Nu morgonfriskt sprang
Mitt språk, mitt eget språk
Med segrande klang.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter